Amningsglömska

Läkarbesöket gick väl bra. När jag väl kom dit. Som vanligt satte jag mig i fel väntsal, på fel våning, men i rätt tid. Eller fel tid för att sätta sig fel, men rätt tid om jag satt mig där jag skulle. Det är ett vanligt förekommande fenomen för mig och Elise, att sätta sig på fel våning när vi ska dit. Den här gången var jag så fokuserad på att inte sätta mig fel där jag brukar, så jag satte mig en våning för högt den här gången istället, men det blev fel ändå…

Allt var okej hos doktorn, jag läcker lite äggvita fortfarande, men betydligt mindre än förut. Jag ska dit när jag slutar amma så att vi kan byta tillbaka till min vanliga blodtrycksmedicin, Enalapril comp, som jag hade före graviditeten. Jag längtar! Inte nödvändigtvis att sluta amma, det är väldigt behändigt och ganska mysigt, men jag längtar efter min vanliga medicin. Den är mycket modernare och bättre och jag trivs väldigt bra med den, till skillnad från Trandate, som jag har nu.

När jag blev utskriven från BB sa de till oss att vi var tvungna att prata med någon läkare, med tanke på allt som hänt. Skulle vi bli avrådda från ytterligare graviditeter och vad var det egentligen som hände? Idag frågade jag när detta skulle ske och vem denna någon var? Han visste inte, men tyckte att jag skulle ta kontakt med mödravården.

Efter läkarbesöket åkte jag hem, ammade och bytte om till träningskläder sen körde jag till Rosenholm där jag mötte upp PT:n för ett löppass. Vi sprang ungefär sju kilometer i den underbara höstsolen, men det var tungt med träningdvärkande ben och barnvagn. Vackraste hunden var lycklig och sprang fort på ängarna runt oss och rullade sig i gruset. Underbart att se henne så lycklig!

När jag skulle köra hem igen och hade packat in hund, barn och vagn i bilen så  hittade jag inte bilnyckeln! Suck! Jag letade verkligen överallt i en kvart, men utan resultat. Tillslut packde jag ut vagn, sovande barn och hund ur bilen igen för att liksom börja om, men ingen nyckel dök upp. Då packade jag in vagn, skrikande barn och förvirrad hund i bilen igen, stängde alla dörrar, tog ett djupt andetag och tittade runt mig efter någon som liknade en biltjuv som skulle kunna hjälpa mig att starta bilen. Då hittade jag den! PÅ BILTAKET!

Denna amning, säger jag bara! Mycket märkligt att den inte tar ett skit på kroppen, men typ alla hjärnceller!

Sen åkte jag hem.

6 thoughts on “Amningsglömska

  1. Kan du inte utveckla vad barnmorskan sa angående löpningen? Är lite nyfiken på vilka argument hon hade, och såklart på hur du funderade.

  2. Skönt att du kommit igång med träningen på riktigt! Jag längtar efter att få komma ut och kuta. Har du varit på efterkoll ännu? Vet du hur tidigt man kan börja träna?

    Själv håller jag på och läker (efter en härlig bristningsgrad II 😉

    Ps. Jag är också helt förvirrad av amningen, lägger saker på konstiga ställen 😀

    • Jag var på efterkontroll 8 veckor efter FL. BM sa att hon inte behövde undersöka mig om jag kände mig okej, men jag ville ändå bli undersökt! Det såg bra ut och hon sa att det var ok att jogga, inte springa.

      Jag började med dagliga promenader 1 vecka efter FL, ca 30 min, sen ökade jag både tempo och längd successivt.

      Jag har skrivit träningdagbok här på bloggen under fliken ”träning” där kan du läsa om all min träning efter FL. Började skriva 5 veckor efter FL och var då uppe i 60-160 min promenad per dag.

      Fokus på att det ska kännas bra till en början, sedan att gå så snabbt som möjligt!

  3. Keeta älskar räkor,men får det bara när det är tävling. Så vet hon att hon ska skärpa sig. Det var så kul att äntligen varapå tävlingsplanen igen. Nästa vecka blir det nog KM i agility.

Lämna ett svar till militarmamman Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *