I undersökningsrummet finns mycket roligt att pilla på!
Och så kan man busa lite också!
Igår hade vi återbesökstid på Barnkliniken angående Elises förkylningsastma och besöket gav oss egentligen inte någonting, ungefär vad jag förväntade mig för hon är ju frisk just nu.
Som vanligt hade vi en ny läkare som vi aldrig träffat förut och hon var noggrann och så, men jag fick ju dra hela historien igen och jag är osäker på om hon förstod nåt alls. Jag gör det ju knappt själv!
Det hela slutade med att vi fick samma information om samma medicin i samma doser som vi fått ett antal gånger nu sedan i september… Tack, men vad ska de göra liksom?!
Vi åkte hem efter stetoskopslyssning och saturationsmätning där allt såg toppen ut. Skönt! Vi får helt enkelt invänta nästa förkylning och när hon blir sådär hostar-tills-hon-spyr-dålig så åker vi in med henne så får de bedöma vad vi kan göra där och då. För det är ju det vi egentligen ens är där för!
Det var jag själv som kom med denna lösning och läkaren tyckte det lät bra. Jag har nämligen fruktansvärt svårt för att inte komma fram till något konkret! Det liksom kryper i kroppen på mig och jag kan inte slappna av.
Det kan jag nu.
Det är ju hopplöst att öfrsöka hitta en lösning när problemet för tillfället inte finns där, hur ska de då kunna bedöma det? Låter i alla fall bra att ni ska kolla upp det nästa gång! Någon lösning på hostandet måste ju finnas, det går inte att hon ska bheöva ha det så som ni har det varje gång!
Låt det inte gå så långt nästa gång som till ”hosta så hon kräks”; börja medicinera tidigare = vid första förkylningssymtom. Även om hon inte har astma direkt påverkas luftrören och blir allt sämre. Vänd alltså förloppet innan det utvecklats till alltför tung astma.
Ha som mål att inte behöva söka akut. Låt henne slippa bli så sjuk. Åk på uppföljningar där lungorna låter ”tyst och fint” och se det som belöning på väl medicinerad astma.
Fast det är så vi gör. Och ändå hostar hon tills hon kräks. Sp det kommer att komma, det vet vi.