I brist på annat har jag nu utvecklat min oro, som ni kunnat läsa om innan här i bloggen. Den smög sig ju på lite försiktigt och tog sig i uttryck genom att jag var rädd för att trilla där jag normalt brukar träna snabbdistans, att jag skulle snubbla och slå mig halvt medvetslös i trappan till ovanvåningen som jag studsar upp för varje dag och att jag skulle dö. En plågsam död.

Jag har drömt mardrömmar om att jag blir våldtagen och sen ska jag dö. Men varje gång har jag vaknat av mitt eget skrik där jag sitter upp i sängen. Fy!

Men nu har oron liksom flyttat fokus. Bort från mig. Nu kan man kanske tro att jag börjat oroa mig för militärbebisen istället. Men icke! Jag oroar mig för tillfället för min granne! En kvinna jag pratat med några gånger. Jag är ju inte riktigt klok! Nu har jag i alla fall fått för mig att hon dött. Inte dött hur som helst såklart, kvinnan måste ha blivit mördad. Varför då? Därför att min magkänsla säger mig det.

Men vad fan!

Ja, jag har gått onödigt många gånger förbi hennes hus för att glo in i fönstrena och se om jag kan skymta en döing därinne. Och ja, jag har funderat på att plinga på och se om hon faktiskt är hemma, lever och allt. MEN. Tänk om hon inte öppnar. Tänk om hon är bortrest till exempel. Det skulle ju knappast lindra min oro.

Och nu när jag ändå skriver det, har jag ett svagt minne av att hon faktiskt nämnt att hon skulle resa bort med en väninna…

Jag kanske aldrig skulle slutat gå hos min terapeut ändå…