Jag trodde verkligen att jag skulle få stora problem med att koppla bort mitt vanliga liv när jag skulle segla med Gladan. Barnen, jobbet, bloggen, skolan, vänner, Militärpappan, min egen mat, massa träning… allt som jag bara åkte ifrån. Det skulle visa sig att det i själva verket var väldigt enkelt att koppla bort det för samma sekund som jag satte mig i taxin visste jag att jag inget mer kunde göra och jag släppte allt.

Men att komma tillbaka?! Herregud så svårt! Att plötsligt jacka ur bubblan jag varit i på sjön under nästan tre veckors tid gick väl an, men att jacka in i livet igen… det har jag tre veckor senare inte lyckats med, vilket ni säkert märkt här på bloggen. Jag befinner mig just nu i något mellanläge, kanske ingenmansland,  i friläge, jag står stilla och åker mest med och trivs egentligen inte alls med det.

Det är som om jag står och väntar på bussen och när den väl kommer bestämmer jag mig för att gå en bit och ta en senare buss. I oändlighet.  För jag vet inte vart bussen går och jag vet inte om jag vill dit. Såhär är det sällan jag känner, om ens någon gång tidigare.

För det första åker jag sällan buss och för det andra hatar jag att vänta. Och för det tredje vet jag alltid vart jag är på väg – nämligen framåt.

Eftersom detta är en ny känsla för mig så lockar den ändå lite. Jag har medvetet valt att stanna kvar i den för jag kanske har velat se vad den har att ge mig?. Nu känner jag dock att det är dags att gå vidare. Jag har väntat färdigt för denna gång.

Nu springer jag till närmaste racerbil och hoppar in bakom ratten, sen styr jag den dit jag själv bestämmer. Som det brukar vara alltså! Vilken härlig, trygg och igenkännande känsla!