Ensam och oduglig

Ja, precis så känner jag mig nu.

Militärpappan är borta i tolv dagar denna gång. Elise är förkyld och har svårt att andas på natten. Vackraste hunden är vildare än vanligt och jag… Jag är bara trött och orkeslös.

Vi sover knappt någonting om natten eftersom Elise ligger och snörvlar och flaxar. Hon slår sig, liksom drar sin lilla hand från pannan ner till hakan, via näsan. Jag tror det är den hon vill åt. Efter en stund börjar hon gråta. Nappen kan hon inte ha, för då får hon ingen som helst luft verkar det som.

Jag sprayar med koksaltlösning hundra gånger, i natt tog vi även Nezeril två gånger. Nässugen ligger på mitt nattduksbord och flera gånger i natt har den åkt fram, men inget kommer ut, trots att jag hör snoret som åker upp och ned i hennes näsgångar. Det enda som verkar lugna ner henne och få henne på andra tankar är mat. Jag lägger mig så att hon får amma och då äter hon och slutar flaxa. Sen somnar hon.

I natt var hon vaken mellan tolv och halv tre och mellan halv fem och halv sex sen gick vi upp vid halv sju. 

På dagen är det bättre. Tack och lov. Vi sov tätt intill varandra på siffan mellan nio och tolv. Sen hällde jag i mig en stor kopp kaffe, jag som inte ens dricker något vidare kaffe i vanliga fall.

Vackraste hunden ville vara i trädgården när jag vaknade, så jag släppte ut henne på den inhägnade baksidan. Sen bytte jag på Elise, klädde på oss båda, fixade lite medans jag bar runt Elise på höften. En timme senare började jag undra var hunden tagit vägen, jag mindes inte om hon var ute eller inne. Inne var hon inte och inte ute heller. Nej, då var hon väl någonstans mitt emellan då… Alltså hade hon väl rymt! På med ytterkläder på en gallskrikande Elise, Foppatofflor på mig och ut i trädgårdens alla buskar och hörn! Var är hunden? Ingenstans!

Jag samlade mina återstående hjärnceller, tog ett djupt andetag och lugnade ner mig för en sekund. Jag kanske inte släppt ut henne ändå? Jag minns inte. Eller så har hon rymt. Inte så konstigt i så fall. Vem vill vara här i detta hus med en skrikande varelse som får precis all uppmärksamhet och en matte som glider runt som en zombie och inte verkar ha någon som helst koll. En matte som får hysteriska utbrott på Vackraste hunden som lyder precis allt på tre sekunder, men inte på en. En matte som varken har tid för kisspromenad, långpromenad eller gos och kel.

En fruktansvärd matte, en hemsk mamma, en gnällig hustru och en kompis som inte hör av sig. Och ett fetto. Det är jag. Militärmamman.

Sen hann jag tänka att jag inte hinner leta reda på hunden, för jag har en läkartid om en timme. De så satans viktiga människorna, ni vet! Så Vackraste hunden har det nog bättre överkörd.

Då kom hon fram ur en buske bakom garaget. Kanske en lönngång till friheten, vem vet? I så fall ska jag testa den någon dag när jag får tid och ork…

7 thoughts on “Ensam och oduglig

  1. Hå och hej, i dag verkar vi ha samma tåga ungefär…

    Hoppaset gick bra hos läkaren, hoppas näsan slutar snora, skönt att hunden kom hem och vad bra det skulle sitta med lite koffein. Kanske ska jag ta alla femtioöringar jag har och köpa en Red Bull?! De är värdelösa idag men kan bota humör idag!

  2. oj oj oj . känner mig också alldeles slut, men jag kan få hjälp. Har precis skickat ut mamma med barn och hund. Men inte för att jag ska vila, nej jag måste städa.

  3. Stackars dig! Hoppas allt blir lite bättre under natten som kommer och dagarna framöver! Jag beundrar iaf dig som är själv så mycket med Elise! Jag hade nog inte pallat ett dygn…STOR KRAM till dig!

Lämna ett svar till Marina Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *