För den som ändå visste

Denna måndag startade lite si sådär, kan man säga. Eftersom måndagar är militärpappans avresedag, är jag alltid mycket stressad och ganska ledsen. Inom mig. Men idag var jag stressad och ledsen även utanpå. Detta tog sig i uttryck genom att jag och militärpappan la 60 minuter av vår gemensamma morgon på att gräla. Så onödigt, kan man tycka, men tydligen inte.

Lagom till han skulle åka försonades vi igen. Tack och lov! Jag kom sent om sido i alla fall iväg till mitt arbete och hittade en fickparkering en bit från jobbet som jag svängde in i lite lätt. En liten bit. Halva ungefär. Sen tog det stopp. Jag hade kört fast! Stenfast. Snöfast. Fastfastfast!! Hjulen spinnade och där satt jag, lagom sen, mer än lagom irriterad och mest än lagom skamsen. Vad skulle jag in i den fickan att göra? Kunde det om möjligt finnas en anledning till att just den parkeringen var den enda lediga i stan? Förmodligen!

Eftersom bilen stod halvvägs ut i gatan, på snedden, satte jag på varningsblinkisen och traskade till jobbet för att jaga rätt på en snöskyffel. Jag hittade en strategiskt placerad direkt innanför dörren och även en hink med grus och tillhörande sås-slev(!) att fördela gruset med.

Tillbaka vid bilen ser jag en tant i fönstret ovanför i huset intill. Hon står där och tittar på mig och skakar på huvudet. Jag vinkade lite glatt med sås-sleven och började gräva i den förbannade snön. I den kompakta, isiga jävla förbannade snön! Fick ta lite pauser då och då för jag orkar ju ingenting numera. Varje paus tittade jag upp mot tanten, som troget föjlde mig med blicken och jag vinkade lite med sås-sleven igen.

Jag grävde tillslut med sås-sleven då all snö satt fast mitt under bilen och skyffeln var för stor. Grävde från utgångsposition magläge. Aj! Över en timme tog det. Fler än 10 militärreggade bilar åkte förbi, saktade in för att titta lite extra noga, bara för att köra rakt förbi mig. Ingen erbjöd sin hjälp till denna magliggande, gravida, arma kvinna i kammofärgad uniform. Ingen!

När jag precis var klar stannar en 80-årig farbror sin bil, staplade sig ut ur framsätet med hjälp av en käpp och erbjöd sig att putta på så jag kom loss. Och det gjorde jag! Tusen tack, du fina, fina medmänniska, om du nu av en händelse följer denna blogg via Bloglovin!

Senare under dagen fick jag se ÖB (överbefälhavaren) livs levande också. Något stort för oss militärer… Han var liten och såg snäll ut. Han hade nog hjälpt mig loss från snömodden. Om han bara hade vetat.

One thought on “För den som ändå visste

Lämna ett svar till Caroline Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *