Förlossning 2010: En tillbakablick

Jag har nu läst igenom min förlossningsberättelse med Elise som jag skrivit här på bloggen och börjar allvarligt fundera över på att hoppa av nu. Kan man det? Jag är inte alls lika säker på att jag vill föda ett barn till, typ jättesnart! För er som vill läsa allt i sin helhet finns det sparat under kategorin Förlossningsfunderingar, uppdelat i flera inlägg. Det var en lång förlossning…

Ingen mening att försöka fly nu. Jag bearbetar det hela och taggar inför nästa genom att förbereda mig på bästa sätt. Ett av dem blir att ge en extremt förkortad och snabb tillbakablick från förra gången. Här kommer den:

I graviditetsvecka 33 ungefär fick jag havandeskapsförgiftning (preeklampsi) och blev någon vecka senare inlagd på förlossningen med stränga order om att vila, det togs massa blodtryckskontroller och en hel del medicin pillade de i mig med. Enda sättet att bota en havandeskapsförgiftning är en förlossning, barnet måste ut. Därför satte de igång mig söndagen den 4 Juli, en dag innan beräknad förlossning och efter tre dygn nästan helt utan sömn, starka värkar, galet mycket medicin och ständig övervakning av minst en barnmorska kom det äntligen en litet barn ur mig den 7 Juli, mitt i natten! Det blev bråttom på slutet och en barnmorska kom in och hävde sig över min mage (ja, det gjorde ont) och av det ploppade hon ut, lilla Elise. I och med detta hävdes min havandeskapsförgiftning och jag blev mamma.

Mina ögon

Mina ögon ”gick sönder lite”, av okänd anledning. Men det gjorde varken ont eller var bestående.

Från det att jag sattes igång sköt mitt blodtryck i höjden och kroppen kämpade emot allt vad den utsattes för, som att den inte var redo att föda än. Jag var under ständig övervakning av minst en barnmorska som fanns i min förlossningssal varje minut tills jag blev förlöst. De fanns där när jag hade ont, när jag åt, när jag drack, när jag kissade, när jag bajsade, när jag pratade… Jag fick inte lämnas ensam en sekund! Jag upplevde detta som drygt, kanske onödigt och djupt integritetshämmande.

Det var även bestämt att jag på inga villkor fick lämna sängen. Det värsta med detta var inte att jag var tvungen att äta, dricka och vila i sängen. Det värsta var inte heller att jag var tvungen att, inför andra människor, kissa och bajsa på ett bäcken (en potta) sittandes i min säng. Det absolut värsta var att ta varenda värk – under tre jävla dygn – liggandes helt stilla! Inget bad, ingen boll, inget vankande fram och tillbaka i rummet, utan bara andning och mental träning. Det var det absolut värsta av allt!

Väl om det. Tillslut kom hon i alla fall ut och jag blev lättad, lycklig och otroligt trött. När de vanliga procedurerna med skrik, amning, moderkaksutkrystning och lite stygn i mig var klara blev jag lämnad ensam med Militärpappan (och Elise) för första gången på flera dygn. I och med födseln var jag fri från min grava havandeskapsförgiftning och därmed även den ständiga övervakningen. Efter födelsefikat mitt i natten somnade vi alla tre av ren utmattning, jag i min säng, Militärpappan i sin och Elise i sin lilla låda på hjul.

Efter några timmar börjar jag krampa till följd av den svåra förlossningen. Min havandeskapsförgiftning (preeklampsi) hade utvecklats till eklampsi, som ett livshotande tillstånd med kramper. Jag fick snabbt motverkande medel i form av en spruta då det av en händelse var två barnmorskor inne hos oss precis just då.

Det blev bråttom och salen fylldes snabbt med folk, narkosläkare, läkare, barnmorskor och undersköterskor, Militärpappan, Elise och så jag då. Jag blev ihopkopplad med en massa slangar och förd till IVA för vård. Jag fick flera mediciner för att hålla mitt blodtryck nere med trots detta ligger det ganska högt och då ligger jag ändå helt stilla precis hela tiden! Jag förlorar för stora mängder blod och det beslutas att jag ska få 2 liter blod. Jag har även kateter. Urk. För att utesluta att inget hänt i mitt huvud, som att jag fått en propp och därför krampat, görs en EEG, med gott resultat.

Elise och jag på IVA

Lite sladdar, som sagt…

Det är torsdag förmiddag och jag duschade senast i söndags morse. Däremellan har jag legat ner konstant och försökt föda ut ett barn. Plötsligt händer det: Jag får duscha, men inte ensam. Militärpappan sitter på andra sidan dusch-draperiet och håller i mina behållare med urin som sitter fast i mig genom en genomskinlig slang, fylld med urin. Fräscht. Jag är lite vinglig och måste sitta på en pall i duschen, det var ju ett tag sedan jag stod på benen nu… När jag börjar känna mig klar känner jag hur något åker ner inom mig och vill ut mellan mina ben. Jag tar ner handen där och fångar det som kommer ut med ett slemmigt plopp. Det är en dallrig, geléaktig blodklump stor som en grapefrukt ungefär. Så jäkla äckligt! Jag känner att jag nått kulmen för integritet och ber Militärpappan kalla in den vaktande barnmorskan utanför. Jag håller ut blodklumpen i ena handen utanför draperiet och säger lugnt: “Jaha, nu åkte min lever ut”. Barnmorskan förklarar att det inte är min lever utan koagulerat blod som samlats när jag legat stilla så länge och nu kommer ut i samband med att jag rör på mig. Jaha?! Blä!

Blodtrycket åker upp och ned, mest upp och jag får medicin på medicin på medicin. Läkarna säger att de vill få ner blodtrycket innan jag får åka hem men att de inte förstår varför det fortsätter stiga. Min kropp svarar inte på all medicin. De dubblar dosen av en ny typ av medicinen och skickar upp mig till BB under lördagen. Helleluja! Ett steg närmare att få komma hem. På BB är de inte alls lika trevliga och jag vill inget hellre än att slippa vara där. Dock blev det ytterligare några dagar eftersom mitt blodtryck inte gick ned tillräckligt. Detta visade sig dock ha att göra med felmedicinering från medicintantens sida som jag själv upptäckte då jag ifrågasatte henne ett antal gånger. Innan jag fick åka hem passade även min höft på att låsa sig och jag blev fast på en toalett i tre timmar och fick föras med dropp och rullstol därifrån. En annan ganska rolig historia som ni kan läsa om här.

Ja, men varför inte föda ett barn till? Typ om en vecka. Phu! Hur tänkte jag?

16 thoughts on “Förlossning 2010: En tillbakablick

  1. Klarade du den förlossningen så kommer du ju garanterat att klara den kommande galant. För det borde ju inte kunna bli så mycket värre bara bättre 🙂 Jag låg också på förlossningen länge och fick lov att ligga på rygg största delen av tiden för att de skulle övervaka bebis, var förjäkla jobbigt, men sen när hon kom ut var det som att man glömde hur jäkligt allt varit med en gång

  2. Åh herregud, mina förlossningar framstår som en promenix i parken jämfört med din- men då kanske det bara kan bli bättre denna gången för din del?!

    Theo vägde lite över 4kg när han kom så han var väl inte liten direkt, men anledningen till att dom gör tillväxt ultraljud denna graviditeten är att jag fick högt blodtryck redan i vecka 12, och har fått äta medicin hela graviditeten.

    Härligt att ni snart har er lilla mini hos er!

  3. Med den upplevelsen förra gången så kan ju inte den här bli annat än ett drömläge! Jag vet att jag tyckte att du var galen som blev gravid ”så snabbt” igen efter allt du fick gå igenom, men det visar på mental styrka!

  4. Kommer att gå såå bra hjärtat.. Vad är det dom säger ”ingen förlossning är den andra lik” :o) DU är bäst.. Jag diggar dig ;o) Kramar

  5. Men jisses kvinna, du ÄR ju en Gud. Jag hade bara typ 16 timmar på rygg eftersom jag kunde ta 3 dagars latensfasen hemma, men vet tyvärr allt om när det blir bråttom och hade tv

    • Tack telefon för att man inte får skriva klart…. 😉
      hade två stycken som hängde på magen skulle det stå. Och den här gången gick det ju supersmidigt då. Men det där med havandeskapsförgiftningen vet jag ju inget om såklart.. 🙁 Men det SKA gå bättre den här gången!

  6. usch förstår veeerkligen hur du känner dig!! jag hade den där ångesten under HELA Elvins graviditet.. fick några riktiga panikångestattacker.. det var HEMSKT! därför hamnade jag på smvc hos en BM som hjälper förlossningsrädda där vi tillsammans gick igenom Elias förlossning för att sedan planera Elvins i detalj!
    Och den blev MYCKET bättre!!
    Även tiden efteråt! Jag kunde gå omkring själv! Jag kunde byta blöja sjääälv på min lille nyfödde Elvin <3 Det var verkligen underbart!
    Jag hoppas att du slipper bli sådär sjuk denna gången och att du ska få må bättre efteråt!!

    Vi hade ju lite liknande 1a förlossningar, bara det att jag inte krampade, men ja du vet.. nej fy, det hoppas man att man inte behöver genomlida en gång till!

    Du kan inte få bli igångsatt snart ändå så ni inte tar några risker att du ska kunna insjukna osv? (för det kan ju komma i en handvändning bara)….
    Stoooor kraaam och ett stooooort LYCKA TILL när det väl är dags!!! DU KLARAR DET!!!! HEJA HEJA! <3

  7. Du det kommer inte vara i närheten av den skräckupplevelsen. Kroppen är mer med, du är mer med och det går snabbare. Så andas, du ska se att det blir superbra!

    Sen får du inte börja rubriken med förlossning och en sån bild haha fick ju hjärtklappning här i soffan 😀
    Kramar

  8. Ja herregud alltså, du hade verkligen en mardrömsupplevelse! Och stackars Militärpappan kan jag inte låta bli att tycka… Även om det såklart var allra mest synd om dig!

    Men vad säger läkarna, du borde väl inte få en sån förlossning igen med tanke på att de inte kommer låta det gå så långt igen? De har ju extra koll på ditt blodtryck och så menar jag?

    Och varför snittade de dig inte om du hade smärtsamma värkar i tre dygn?!

    Eftersom du bara har denna förlossning att jämföra med så är jag helt säker på att nästa förlossning kommer kännas helt fantastisk! Det var ju dessutom inte så länge sen Elise kom ut därifrån så det borde ju så att säga vara lite mer ”fri passage” där nere och därför inte ta så lång tid. Kan man ju hoppas i alla fall!

    Spännande nu, inte långt kvar! Kram

Lämna ett svar till jenny Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *