Så har vi äntligen kommit fram till slutet av denna långa berättelse om min förlossning med Elise. Delar av detta inlägg har en del av er läst förut, för länge sedan… Men inlägget förklarar allt och knyter ihop säcken för mig. Jag vill att detta inlägg ska avsluta min förlossningsberättelse med Elise.

En dag fick jag plötsligt nog och att jag nyligen blivit släppt från både förlossningen och min kateter som jag haft i en vecka hjälpte förmodligen till att ge mig lite extra kraft och mod till att våga vara ännu mera obekväm. Jag ställde krav. På förlossningen kom läkarronden varje dag och jag kunde ställa frågor om jag ville, ibland fick jag svar, om de kunde svara. Jag gillade aldrig BB, personalen var mycket otrevligare och den enorma kompetens och öppenhjärtlighet jag känt av på förlossningen var som bortblåst. Jag bad om att få prata med läkarronden, som enligt uppgift skulle komma vid 10-tiden. Jag väntade och väntade och väntade. Försökte att inte ens gå på toaletten för jag var så rädd att missa dagens läkarrond. Jag hade så många viktiga frågor att få svar på!

Jag köper läget om någon annan är i större behov av läkarronden, så de inte skulle ha tid för mig, typ att någon höll på att dö eller så. Det är okej, bara någon är ärlig och berättar det för mig i så fall. Om de har tid. Men så var inte fallet, utan sköterskorna sa hela dagen att snart kommer ronden till dig, Frida. Vid klockan 20.00 gav jag upp hoppet och tog ett eget initiativ till att träna lite på mitt rum. Just när jag stod och gjorde armhävningar mot väggen kom en läkare in och undrade om jag väntade på ett läkarsamtal? ”Jo, jag gjorde det för typ 12 timmar sedan. Nu gör jag armhävningar här i brist på annat”, sa jag och läkaren skrattade lite.

Det var en inhyrd jourläkare från Norrland och jag hade träffat honom förut, någon gång mellan krystvärkar, skyhögt blodtryck och slemmiga klumpar. Han var mänsklig, trevlig och ärlig. Jag gillade honom. Militärpappan med, de pratade båtar ihop och barn. Han var en skämtsam prick, den där norrländska jourläkaren! ”Jo, jag har lite frågor som jag gärna vill få svar på”, sa jag. ”Shoot”, sa han och satte sig på sängkanten. Jag tog fram mitt block med nedkladdade frågor, renskrivna till en prydlig punktlista med utrymme för svar. jag hade ju haft dagen på mig… Sen började jag beta av min lista uppifrån och ned.

Där fanns frågor som: Vad ska hända för att jag ska få åka hem? Vad väntar vi på? Vad har ni förplan med medicineringen av mig? Den känns planlös! När får jag gå ut? Varför är det viktigt att jag ligger stilla dygnet runt? Och så vidare och så vidare..

Den norrländska jourläkaren svarade rakt och ärligt. I like! Jag frågade lika rakt och ärligt, såklart. Han gav mig mycket självförtroende till att våga ställa frågorna till den ”riktiga” läkarronden morgonen därpå. Han sa att det var väldigt relevanta frågor och han pushade mig till att ställa läkarronden mot väggen och kräva svar. Sen trodde han att jag skämtade när jag sa att jag inte varit utomhus på över tre veckor och gav mig permission på momangen! Jag och Militärpappan tog Elise i vagnen och gick en runda i den varma sommarkvällen. Det var underbart att känna frisk luft, få uppleva en sommarkväll och så kissade jag på mig i alla nedförsbackar. Kul.

Dagen därpå väntade jag med spänning på läkarronden med mina frågor under armen. De kom aldrig. Jag bestämde mig för att springa iväg och kissa en snabbis medan jag väntade…

Jag fick lite ont i högra höften ett par dagar innan hemfärd. Sådär så jag haltade, för helt plötsligt högg det bara till och gjorde fruktansvärt ont i ett par sekunder. Jag ställde en egen diagnos (som vanligt) som löd att jag helt enkelt varit stilla för länge och att allt skulle bli bra bara jag kunde vara lite mer aktiv igen. Så det fanns inte mycket att göra än att försöka ignorera smärtan tills vidare.

Så en dag… skulle jag gå och kissa. Fatta lyckan att äntligen få låsa dörren om sig och slippa någon som tittar in varannan minut för att fråga hur det går! Så jag låste, såklart. Det var en stor toalett med stolen i mitten längs långsidan och ca två meter till dörren och två meter åt andra hållet till duschen. Jag kom dit vid klockan 10.00 och hade mitt avklarat två minuter senare. Men. När jag skulle resa mig för att spola och tvätta händerna, så kom jag inte upp, för det högg till något enormt i höften och den hade liksom låst sig.

Jag försökte på olika sätt att ta mig upp på benen, men efter 20 minuter kunde jag inte röra mig en enda milimeter och smärtan så fort jag ens vred överkroppen var enorm! Jag måste ha hjälp, konstaterade jag och såg på den låsta dörren. Uppdrag nr 1: Låsa upp dörren två meter till höger. I duschen lika långt åt andra hållet såg jag min (enda) chans – duschskrapan på en lång pinne. Efter mycket kämpande, lite gråtande och en hel del ganska högljutt jämrande lyckades jag tillslut nå en pall som jag på första (och enda möjliga) försöket, till min stora lättnad, lyckades kasta i nederkant på duschskrapan så att den välte över mig. Med den slog jag sedan ner låset på dörren och tryckte på larmknappen. Phu! Jag tänkte ibland på de som gick förbi utanför och hörde mig jämra mig och gråta där inne, på toaletten efter en förlossning. Nog har man hört att många är rädda för att gå på toaletten efter en sådan prestation, men någon måtta måste det ju finnas, menar jag…

In kom en undersköterska i 20-års åldern och såg lite skamset på mig. Jag bad henne hämta en till, så de kunde hjälpa mig upp för att min höft låst sig och tillbaka kom hon med en barnmorska i pytteformat. ”Nej, det här kommer inte gå. Ni får hämta Militärpappan”, sa jag. In kom Militärpappan och Elise och vips så var vi fem personer på toaletten. Militärpappan gjorde om sjukhustanterna till barnvakter och sen började uppdrag nr 2: Få upp mig på benen. Vilket verkligen visade sig vara lättare sagt än gjort då smärtan bara blev värre och nu börjat stråla ner i knät. Vi försökte i kanske 20 minuter att på olika sätt få upp mig, men smärtan satte tvärstopp och jag kom inte en milimeter åt något håll. Nu var smärtan så enorm att jag började må dåligt och få svimmningskänslor. Jag sa till Militärpappan att jag måste ha smärtlindring och han gick ut i korridoren för att leta rätt på någon som kunde hjälpa till. På ett kontor hittade han Överläkaren som jag haft mycket att göra med under min tid på sjukhuset. ”Ursäkta att jag stör, men min tjej har fastnat på toaletten, hennes höft har låste sig”. ”Är det Frida?”, undrade han direkt. Och ”Sitter hon på toalettstolen?” ”Ehh, ja”. ”Okej, vi kommer”, sa läkaren tog med sin läkarkollega.

In till mig på toaletten kliver Överläkaren, en kvinnlig läkarkollega under utbildning, en undersköterska, en barnmorska, Militärpappan och Elise. Där sitter jag på toalettstolen med engångstrosorna i knävecket med världens största binda i. (Det är så man ser ut på BB) ”Hej, hej”, sa jag. ”Det är bara jag igen” och så skrattar jag halvt svimfärdig och kritvit i ansiktet. Jag kunde riktigt se medlidandet i läkarstudentens blick. De flesta där på BB tyckte att jag varit med om lite väl mycket… ”Ja, det är otroligt att se att du är vid gott mod, Frida”, sa Överläkaren och frågade vad som skulle hända om han bara tog tag i mig och drog upp mig?. ”Då skriker jag tills du dör”, blev mitt svar och ändå gav han sig på ett försök. Det skulle han aldrig gjort! För jag skrek som aldrig förr och han släppte skräckslaget taget om mig. Jag kan tala om att det gjorde fan ondare än att föda barn och jag vet vad jag pratar om, för föda barn gjorde jag mindre än en vecka innan. Överläkaren försökte vinkla min fot, med samma resultat – jag skrek. Han släppte och beordrade någon att sätta smärtlindring på mig.

In kom ännu en sjuksköterska och satte en nål i armen till vilken hon kopplade dropp, eftersom jag höll på att svimma. Sen fick jag en spruta i benet med smärtstillande och samtidigt fick jag ett godishalsband av Militärpappan som jag knaprade på där på toaletten, för att hålla mig vaken. När smärtlindringen gett effekt var de ett helt gäng som hjälpe mig över till en rullstol bredvid toalettstolen och jag bad om att någon i farten skulle dra upp mina trosor… Med droppställning och hela faderullan kördes jag sedan in till mitt rum och skulle byta från rullstolen till sängen. Jag var då helt bedövad och ställde mig därför upp bredvid sängen och dansade lite. Alla blev helt galna och sa åt mig att genast lägga mig ner! ”Jag skulle bara se så det funkade”, sa jag.

Klockan hade nu hunnit bli 12.30!

Överläkaren kände på min mage och runt på höften och ljumsken och konstaterade att det var en låsning som antagligen berodde på att kroppen blir väldigt överrörlig efter en förlossning. (Och jag som var så överrörlig redan innan förlossningen). Jag drog min teori om att det är så här det går när man spärrar in en aktiv kvinna i tre veckor! Överläkaren kunde delvis hålla med och från och med nu fick jag med fördel röra på mig så mycket jag bara förmådde.

Sen fick jag äntligen chansen att ställa mina obekväma frågor – och jag fick svar! Bland annat att jag kände det som att jag helt planlöst blev istoppad massa piller, olika mängd varje dag och jag krävde en förklaring och att jag ville veta vad de stoppade i mig och när. Överläkaren såg oförstående på mig och sa att nej, Frida, det är inte planlöst. Du ska ha 2 tabletter av en viss medicin 3 gånger om dagen. Vid behov får du en annan tablett i engångsdos.

”Fast nu är ju jag en jobbig patient, som du vet, sa jag. Jag ifrågasätter nämligen alltid den sjuksköterskan som ger mig medicin. Och alla dagar flyter ihop, men igår fick jag bara en tablett tre gånger och den sköterskan dubbelkollade ändå i journalen efter att jag bett om det”. Överläkaren såg ut att bli ganska arg och in kom barnmorska efter barnmorska och svor sin heder på att just hon i alla fall gett mig rätt dos på sin rond! ”Jag skiter fullständigt i vem som gjort vad, men jag är tacksam om jag kan få rätt dos – varje dag. Från och med idag!”

Och så blev det. Och mitt mycket märkligt varierande blodtryck stabiliserade sig på ett par timmar. Sen fick vi åka hem morgonen därpå.

Så det kan gå. Jag älskar att vara obekväm och kommer fortsätta med det resten av mitt liv!