Jag ser mig inte som en särskilt orolig mamma. Jag är ingen som springer in till Elise stup i kvarten för att se om hon andas när hon sover. Jag tänker mer att andas hon inte så gör hon det inte och vad ska jag kunna göra åt det? För att kunna rädda henne måste jag ju springa in ungefär varannan minut och det är det nog inte så många som gör. Inte jag i alla fall!
Jag ser mig inte som någon särskilt hönsig mamma. Jag klär på Elise det som verkar nödvändigt och känner jag att hon blir kall så tar jag på lite till, en filt eller så i vagnen kanske.
Jag känner mig inte som en särskilt överbeskyddande mamma. Jag lämnar gärna bort Elise till Tuff-bästis eller någon annan som jag litar på, så att jag själv kan träna ett pass i gymet eller gå en sväng med Vackraste hunden. Och jag är inte det minsta orolig eller nervös under den tiden.
Jag känner mig som en sådan mamma som mår särskilt dåligt när kraven hopar sig och blir för många. När det tenderar att bli för mycket inbokat i min mammalediga kalender har jag upptäckt ett nytt beteendemönster hos mig som jag aldrig tidigare uppmärksammat. Jag drar mig undan, går in i mitt hus och stänger dörren, kollar knappt på mobilen och stänger av datorn. Hade jag kunnat hade jag lagt mig i sängen och dragit täcket över huvudet, för gud vad skönt det hade varit!
Egentligen spelar det ingen roll vad för saker som fyller min kalender. Oftast är det roliga aktiviteter, men det kvittar liksom, för jag orkar inte! Jag känner mig matt, orkeslös, trött och får ont i huvudet. Andetagen blir tyngre att andas, ett litet tryck för bröstkorgen, som att vara så jäkla trött i själen!
Jag vill bara vara med mitt fina barn, i vårt fina hus, i vår fina stad. Och så vill jag att Militärpappan ska komma hem. NU!
För övrigt vill jag bara säga att jag är sjukt less på folk som vill tala om för en att de minsann har det värre. Tro fan det! Det finns ju alltid de som har det värre. Märkligt nog är de oftast män, har jag märkt. Som idag när jag var på jobbet en sväng efter att ha lunchat med NKOK (Nätverket för kvinnliga officerare och kadetter) och jag råkade nämna att jag inte hade lust att stanna på fler ställen och lyfta ur en dödstrött, hungrig och skrikande Elise in och ut ur bilen i ösregnet nåt mer idag och får då som svar att när man har två barn, då är det jobbigt att göra det jag nyss sa!
Och jag säger bara Fuck you!
Jag förstår precis vad du menar!!
Nu är jag relativt nybliven tvåbarnsmamma, och måste säga att det är både jobbigare och enklare att ha två istället för ett barn.
Men oavsett hur jag mår eller så, ska en viss person i min närhet alltid knäcka det.
Klagar jag på att jag är trött så har hon alltid sovit max tre timmar på natten..
Har min äldsta en förkylning som är jobbig så har bägge hennes barn det MYCKET värre…
Blablabla…
Varför inte bara stötta den personen som för tillfället behöver beklaga sig lite??
Kunde inte sagt det bättre! Tack =) Gottans bra skrivit. Förutom stycket om datorn, som inte passar in på mig 😉
Kanske vi kan lägga till följande och säga F -YOU till dem som tycker jag (vi mammor?!) är tråkig för att jag går och lägger mig klockan 20, och somnar så snart huvudet landat på kudden. Eller till dem som tjatar om det där himla vinet som ska drickas. Eller till dem som påpekar att jag har världens bästa heltidsjobb. Jo, visst har jag det. Men jag är aldrig ledig. Utan jobbar även natt och helg, och alla dessa tidiga mornar. Jag är mamma till en tösabit som förtjänar det bästa. Och därför går jag och lägger mig när jag är trött, och därför dricker jag inte vin?!
Haha, skönt att ventilera här på din blogg.
Må gott. Hoppas solen skiner på Er imorgon.
Kram från Mamma M och Inga Beatha
Ja Frida…jag har ju inga barn så jag kanske inte kan relatera riktigt, men tycker att alla som slår sig på bröstet och tycker att du ska vänta tills du får barn nr2 för att se hur ”jobbigt” det är, ska även slå sig i huvudet, för att möjligtvis utöka mera intelligens!…
För det första inte alla vill/kan ha barn nr2 och för det andra det finns alltid individer som tycks ha det ”så mycket värre”..inte tycker jag synd om de.., nej såna individer har dålig självkänsla….var glad att du INTE tillhör dem!:-)
Jag skulle vilja vara mer cool, jag är en riktig hönsmamma.:/
Känner igen mig, men jag är en sån som kikar till C när han sover. Det är nog en sjukdom jag har att det kommer upp otäcka tankar i huvet om jag inte gör en speciell sak.
Men visst vill man ibland bara vara, inte flänga runt och fika och vara trevlig hela tiden. Ibland vill jag bara sätta mig och gråta känns det som.
Men som sagt det finns alltid de som har det värre.
Min inställning till det mesta är att alla är behov av stöd lite då och då. Då är det viktigt att man får det och det värsta som finns i det läget är att höra ”att JAG har det värre än dig…”. För i helsike! Problem har alla – men ibland kan man tackla dem och ibland kan man inte. Då behöver man hjälp. Jag brukar tänka på det när jag undervisar och någon är ofokuserad. Vem fan bryr sig om genitiv-s om ens mamma är sjuk, ens familj splittras, en fyllehelg med tråkiga slut osv? Jag förstår att de inte gör det. Jag hade inte gjort det. Då hjälper det inte att jag blir arg.
Ett litet stödjande citat från Sören Kirkegaard: Om jag vill kunna lyckas med att leda en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror hon kan hjälpa andra.För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör men först och främst förstå det hon förstår. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan mer och vet mer. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa henne. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.
Varför kan man inte bara ge stöd och sen hålla käften.. Har jag det tungt så vill jag väl för f-n inte höra hur någon annan har det när jag beklagar mig. Och du Frida.. Är man trött så får man verkligen lägga sig ner och dra täcket över huvudet eller till hakan iaf för då kan din lilla snutt också ligga brevid och mysa ;)Kramar på er från oss
Det där är du VERKLIGEN inte ensam om att känna…
Man orkar inte vara social, rolig, aktiv och en ”duktig” människa hela tiden. Speciellt inte som mamma.
Jag känner alltför ofta att schemat fylls över till bredden av en massa grejer, inte minst nu när jag pluggar, och precis som du säger så spelar det ingen roll att det är roliga saker… Ibland vill man bara sparka bakut och låsa in sig nånstans.