Jaha, så kommer snart det oundvikliga. Att berätta för chefen att jag är gravid. Att jag ska vara borta i typ ett år. Det låter ju helt galet! Jag som har svårt att vara borta från jobbet en helg ibland!

Jag inbillar mig att det hade varit lättare att kläcka ur mig detta om chefen hade varit en kvinna. Då hade hon kanske, ja vad fan vet jag? Blivit glad? Men vad förväntar jag mig egentligen? Att chefen ska säga grattis och uppriktigt bli glad att hans tveklöst mest arbetsamma och producerande anställde försvinner med vinden i ett år? Knappast! Han kanske tänker längre än så… kanske att jag kommer tillbaka om ett år och är utvilad och full med ny kraft och energi? Inte så hög sannolikhet där heller.

Men det är väl bara att säga det då. Rakt ut. Till sommaren ska jag och militärpappan ha en liten bebis. Svårare än så behöver det ju inte bli. Strunt i reaktionerna och alla möjliga konsekvenser. Om det blir problem så är de inte mina, det är ju inte jag som är chef (än). Jag gör bara min plikt, förser världen med en bebis. Högst naturligt och fullkomligt normalt. Tänk om chefen ändå vore en kvinna. En gravid kvinna! Ljuva tanke.