Ikväll ska jag springa Blodomloppet här i Karlskrona och vi är två lag från Team Militärmamman som ställer upp. Ett för varje distans som är 5 respektive 10 km.

Jag ska springa 10 km och jag är lite nervös. Mest för att jag inte har en aning om i vilket tempo jag kan springa en mil idag och just det vill jag så himla gärna få reda på. Som ni känner till löptränar jag men inte specifikt för att bli bra på 10 km. Jag ska springa och simma över 30 km om en och en halv månad och det är mot det min träning är riktad.

Min utmaning ikväll kommer vara att ta ut mig, att springa på och utnyttja trycket i steget. Jag kan lätt lulla runt över två mil i ett bekvämt tempo och tycka livet är fantastiskt, men att öka hastigheten och prestera en bra tid har jag inte lika lätt för.

Några menar att kvällens bana är missvisande då den är förskräckligt kuperad, främst de första kilometrarna. Själv tänker jag att vad tiden nu än blir så är det just på denna bana och just idag. Jag vet inte ens vilken tid som verkar rimlig men har ju mina önskningar. Och höga krav på mig själv.

Vanligtvis är jag fantastiskt duktig på att pusha andra att springa bra och tänka positivt och ikväll blir det en utmaning att bara ha mig själv att tänka på. Jag ska göra mitt bästa och springa mitt fortaste. Och så ska jag ha roligt!

Och så tänker jag lite såhär:

Det är bara 10 km.

Det må vara bekvämt för mig att springa en mil på 60 minuter. Att pressa ner tiden kommer kräva slit och pina.

Smärta är en högre form av njutning.