Jag vill vara pappa

Hur i helvete kom jag ens på tanken att föda barn?!

Den meningen tänkte jag säkert hundra gånger under min 60 minuter långa löprunda tidigare idag. Det var tungt, det var svettigt, det var jobbigt… Benen kändes som två stockar, rumpan som en jätteklump av cement, andningen var jobbig och det pep från bröstet. Det kändes som att jag skulle dö ungefär vartannat steg. Att jag bara för något år sedan sprang milen på 48 minuter kändes ungefär lika långt borta som att Sveriges nästa Överbefälhavare kommer vara en kvinna!

Hur i helvete tänkte jag när jag helt frivilligt släppte in en bebis och lät den växa i min kropp? Jag vet ju såklart hur jag tänkte då och Elise är oavkortat det absolut bästa som hänt mig någonsin! Men det var svårt att tänka på det just under helveteslöpningen idag. Och under den halvtimmeslånga cyklingen hem direkt efter det…

Kunde inte låta bli att tänka på hur snabb jag varit nu om jag inte varit gravid i nio månader. Sen att jag sprang med två män gjorde väl sitt för att spä på min känsla, antar jag. Och att de jävlarna var pappor båda två! Pappa, det blir man liksom bara. Fy fan!

10 thoughts on “Jag vill vara pappa

  1. Mmmm, imorgon ska jag njuta av att jag gick ner 7kg när sambon var gravid med sonen….. -7kg kommer smaka mumma imorgon när man kan köra ett pass på 3h med snittpuls 185 utan att dö 🙂

    • Fan ta er pappor! Jag antar att din fru inte gick ner 7 kg under sammma graviditet?. Det hoppas jag iaf inte… Även att jag har 4 kg kvar så känns det som att det jobbigaste inte sitter i dem utan mer någonstans i den otroliga process då min kropp inifrån byggde om sig från presterande träningsmaskin till en bostad med all inclusive åt Militärbebisen!
      Jäkligt coolt vad kroppen klarar av. Kvinnokroppen, alltså…
      Mindre kilon blir man snabbare av, så är det bara. Ett pass på tre timmar med snitt 185 i puls! Det låter sjukt spännande! Och otroligt jobbigt! Hoppas ni får fint väder!

  2. Hihi, ja visst kan man få ”vad tudan tänkte jag på??”-tankar ibland… men oftast är jag ändå så lycklig att jag fått barn och det har dessutom hjälpt mig att inse vad som verkligen betyder nåt. Förr kunde jag bli SÅ irriterad över ett missat träningspass eller om jag kände av en dålig kondis… men nu känns det lättare att koppla bort såna tankar och istället uppskatta vad man faktiskt tuppnått 🙂
    Kram!

  3. Äsch, du kämpade som fan iaf, det e ju det som räknas ju…sen så sprang vi faktist på 58,34…vi klarade ju timmen…’det klarar vi aldrig’..kör igen på Onsdag!
    Har den äran på påsken!!!

  4. Pingback: Fantastisk kvällslöpning « Militarmamman's Blog

  5. Min bebis är precis jämnårig med din. Har aldrig löptränat en meter, missar aldrig en måltid, väger som innan graviditeten och gjorde det direkt efter förlossningen.
    Ibland lider jag med er som toktränar och jagar viktmål som du, oftast struntar jag i er.
    Frisk? Lycklig? Glad att leva? Njut av det och styr om fokus. Det finns högre mål i livet än de ytliga, sikta ditåt.
    Skatta dig lycklig att ett ägg ville befruktas och växa och bli Elise.
    Jag önskar att du kunde lova att inte föra över matnojja och träningshysteri till din dotter, men jag är rädd att det redan är för sent.
    Simma lugnt!

    • Vi har skilda intressen. Mitt stora intresse och fritidssysselsättning är träning, så har det varit länge i mitt liv, långt innan graviditeten. Jag är mån om det jag stoppar i mig och jag vill att den kost jag äter ska vara bra för mig, för min kropp. Likadant när det gäller min dotter!
      Jag löptränar inte för att tappa kilon, utan för att bli snabb. Jag tränar inte för att bli snygg, utan för att bli stark. Jag ger inte upp bara för att jag fött barn och tänker att det är kört för min kropp att komma i en bra form igen.
      Om du följer bloggen eller bara läst alla kommentarer till detta inlägg så ser fu att jag inte jagar kilon – jag drivs av att bli snabbare, bättre, kunna prestera mera. Jag har ett fysiskt yrke där jag har fysiska krav som jag måste klara, det handlar om att springa på vissa tider, att lyfta vissa vikter, att kunna använda kroppen.
      Grattis till dig som måste vara en av få som efter förlossningen vägde precis som före graviditeten! Jag skiter i hur andra gör och ser på saken, men kan inte låta bli att förundras över hur en del av er tänker kring er kropp som eventuellt ser bra ut på utsidan, men inte vet ett skvatt om hur den mår på insidan?!
      Jag hoppas att jag för över mitt sunda tänk om bra kost och mitt träningsintresse till min dotter!

Lämna ett svar till Rebecca Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *