Löprunda i en idyllajävel

När barnen somnat och jag plockat tillräckligt i huset för att känna någorlunda ro i själen lastade jag in Vackraste hunden i bilen och gav mig iväg för kvällens löprunda. Jag körde till Krazy Karolina som bor i skogen och ställde bilen där sen fick jag sällskap under min tio minuters uppvärming, så trevligt!

Jag valde att springa just denna runda för jag tycker så mycket om omgivningarna, vyerna, naturen. Och jag skulle springa ett distanspass så jag skulle ha tid att se mig omkring. Eller som en tjej skrev här om dagen: ”När man springer distanspass ska man inte bli förvånad om man blir omkörd av en tant med rullator”… Ja, naturen stora delar av rundan är en riktig idyllajävel rent ut sagt!

image

image

image

Men så hade jag ju med mig Vackraste hunden. Den hund som varit på kollo på Landet i tre veckor vilket oavkortat betyder att hon mist hörseln, förståndet och förståelsen för sitt eget bästa. När jag hade henne lös sprang hon lite överallt och kom inte när jag ropade och när jag hade henne kopplad fick jag dra ut av bara helvete för att hon prompt skulle stanna och lukta varannan meter. Jag har definitivt inte energi över till sånt nu när jag just kommit igång med löpningen igen efter ett långt uppehåll!

När jag sedan hade typ två kilometer kvar fick jag blodsockerfall. Jag riktigt kände hur vit jag blev i ansiktet, hur kroppen liksom mådde illa, skakade, jag blev yr och ljuden runt omkring mig blev alltmer dova. Jag hatar när detta händer! Och det händer alltför ofta. Att jag aldrig lär mig! Jag kan inte slarva med maten när jag ska löpträna, inte det minsta! Och jag bör alltid ha med mig lite russin i fickan. I brist på annat fick jag äta gräs. Och när jag slutligen kom gåendes eller kanske släpandes till Krazy Karolinas hus fick jag ett halvt russinpaket, vatten och två hemmalagade godisbitar. Sen var jag tillbaka i mig själv igen! Phu…

Note to self:

– Ha alltid russin i löpartightsen, ät alla mellanmål som tänkt och kom aldrig någonsin på tanken att dra med dig hunden ut på löprunda igen!

10 thoughts on “Löprunda i en idyllajävel

  1. japp det är svettigt och mysigt NOT! JA begat är bra! Låt inte gott med gräs :/ fick mig ett glas juice och en macka hos barnmorskan i em för hon tycket mitt socker var på tok för lågt för att jag skulle orka ta med mig alla barnen hem. vissa människor älskar man!

  2. Usch, det är otrevligt när sånt händer. Hur smakade gräs?
    Bilderna ser ljuvliga ut verkligen.
    Jo det är ganska bra med mig. Har ont innanför ena nyckelbenet och har ingen aning om varför.

  3. hahahaa förlåt men såg bara i princip kommentaren att du åt gräs.
    tränar ju inte så att vara ute mitt ute i ingenstans när man får blodsockerfall har aldrig hänt. men antar att man tager vad man haver?
    skönt med vätske/snacks depå dock, då hade tom jag kunnat tänka mig att springa en runda 😛

  4. Haha, äta gräs!
    Har varit med om några överlevnadsövningar och haft lågt blodsocker, men jag har aldrig ätit gräs.

    Men du Frida, läste ditt inlägg från den 11/6 där du beskriver att du har en infektion i kroppen. Kan den ha något att göra med ditt plötsliga blodsockerfall? Infektioner kräver mer energi och man ska ju ta det lugnt med träning då…som du säkert vet;)

    • Jo man ska visst ta det lugnt då… jag är bara så sjukt trött på all skit som släpas hem från fsk! Och den här gången lyckades jag springa mig frisk! Ni mår jag bra! Jag har haft problem med blodsockerfall vid träning efter båda mina graviditeter.

Lämna ett svar till K Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *