(Detta inlägg är publicerat en gång tidigare, i maj 2011)

Jag har alltid gillat hundar, inte direkt sådär för gos och mys, utan mer att arbeta med dem. Hemliga Marie lät mig gå på hundungdom med en av hennes jakttaxar och det var som att få ha en egen hund en kväll i veckan, vilken känsla! Jag byggde agilitybanor och försökte lära taxarna små konster. Tröga djur, det där… I lumpen blev jag uttagen till hundförare och fick ha hand om en ”egen” schäferhund i nästan ett år. Jag fick en tik, hon hette Sara och var 2,5 år. Sara var inte riktigt färdigutbildad tjänstehund men det var inte långt kvar. Hon var med mig hem och delade säng under helgerna och liggunderlag under granen i skogen om veckorna.

Sara var, jämfört med taxarna, väldigt lättlärd. Hon hade många saker på sin lyra och kunde allt från att leta upp personer enligt vissa mönster till att vinka på kommando. Hon var stor och mörk, lite trubbig nos och väldigt snäll. Och skarp, som en tjänstehund bör vara. Jag lärde mig mycket om hundar under mitt år som hundförare i Försvarsmakten.

När tiden kom för mig att skaffa egen hund visste jag inte längre vad för ras jag skulle satsa på. Jag höll just på att läsa jägarexamen, mest för skojs skull och jag tittade runt länge innan jag bestämde mig. Mina kriterier var att satsa på en stor, korthårig, frisk hund som jag kunde göra allt med. Trots endast fyra kriterier begränsar det antalet raser drastiskt och kvar fanns några få intressanta alternativ. Efter ytterligare research och besök av hundar och kennlar bestämde jag mig: Det var en Weimaraner vi skulle ha!

Liten, blåögd och grå med en vit fläck på bröstet och långa öron busade hon järnet ur oss båda under ett halvår. Större blev hon, ögonen blev gula men buset och energin bara växte och växte. Vilket energiknippe! Vi gick på blodspårskurser, lydnadskurser och arrangerade hundpromenader. Hon älskade allt och var både lättlärd, trevlig att jobba med och totalt outröttlig.

Undra och jag har genom åren hållt på med allt från tävlingslydnad, blodspår och rallylydnad till fågelhundsträning och viltrenhet. Det största fokuset har dock alltid legat på vardagslydnad så att allt ska flyta så smidigt som möjligt. Undra går nästan alltid lös nu för tiden,  stannar för vilt i skogen, kan både vinka till grannen och bli skjuten på kommando. Jag har bra lydnad på henne när det gäller allt – utom mat. Hon är snabbare än en kobra och det har hänt fler än en gång att både en, två och tre hela fäskfiléer slunkit ner innan jag fått tag i henne. Ibland lyckas jag få tag i den sista filén på väg att sväljas och kan dra denna upp ur halsen på henne. Men vad ska jag ha den till? Det enda jag vet säkert är att hon i alla fall inte ska ha den!

Kanske kommer det inte som en överraskning för er läsare… Undra trivs bäst med fasta regler och rutiner. Vi har klara direktiv hemma och hon vet vad som förväntas av henne och vad som är okej och inte. Sin fristad har hon i källaren där hennes säng och matskål står. Där sover hon om natten och kan komma undan Elise om hon vill. Hon får såklat inte vara i vår säng eller soffa. Hon är hund. Mattiderna är ganska exakta och motionen oftast tillräcklig. Hon väntar på ett ”varsågod” innan hon äter, springer iväg eller hoppar ut ur bilen. Hon hämtar saker på kommando, drar inte i kopplet och går och lägger sig om hon blir tillsagd.

Om hon bara får tillräckligt med motion är hon världens härligaste hund!

Undra är en fin hund. Den Vackraste hunden.