Jag har många nära vänner, inte så många flyktiga, för det ger mig inget. En vän är en vän är en vän! Mina två bästisar är Tuffbästis och Vackerbästis, så fina! Eftersom jag ligger efter med mina julkalenderluckor publicerar jag en text jag skrev i somras och den handlar om Tuffbästis. Vackerbästis får ta plats i ett annat inlägg istället.

En som jag alltid träffar ganska mycket och pratar med i telefon nästan varje dag är Tuffbästis. Det känns som att något fattas de dagar vi inte hörts av.

Tuffbästis och jag har inte känt varandra i hundratals år även fast hon bara är ett år yngre och från samma ganska lilla stad. När jag som ensam tjej började arbeta med att utbilda soldater och sjömän för längesedan satt hon och jobbade i samma hus. En dag hände en grej som gjorde mig ledsen och jag stötte på henne på min väg ut till en gömd plats att gråta lite på där ingen skulle se. Men hon såg. Och hon brydde sig. Det var så skönt att få ur mig det ledsna och skönt att hon var tjej. Hon lyssnade och förstod. Tack!

Vi började umgås lite då och då, tror jag, men inte så mycket ändå. Något år senare bröt jag ett långt förhållande och samma dag stod Tuffbästis med en nyckel till hennes lägenhet i handen: ”Här kompis”, sa hon och räckte över nyckeln till mig helt utan förvarning. Vilken vän!

På den vägen är det…