Idag har det hänt. Jag kunde bara inte hålla mig längre, var tvungen att testa. Bara lite. En liten, liten runda i sakta sakta fart. Svävade liksom lite fram, så att stötarna inte skulle bli så hårda mot marken. Allt för att skona bäckenbottsmuskulaturen som inte riktigt är vad den en gång var. Men det gick bra!

Det var så skönt! En helt salig, underbar känsla spred sig i hela kroppen och det fullkomligt sprätte i benen! Helst skulle jag velat springa en mil eller två! Så underbart att kunna känna så igen!

Men jag var försiktig. Stannade – hittade knipet – höll i – och sprang. Jag gick i nedförsbackarna och när jag var tvungen att ropa på Vackraste hunden. Jag höll.

Nu har jag provat, men vill inte göra det till någon vana ännu. Det känns viktigt att träna upp bäckenbotten mera först. Så promenaderna får räcka så länge, så kommer löpningen så småningom. Åh, vad jag längtar!

Lycka är att springa!