Läkarna satte igång förlossningen på en söndag (pga att jag hade preeklampsi). På onsdagen kom Elise och ett krampanfall (eklampsi) följde förlossningen. Jag åkte ner för vård på IVA och var tillbaka på förlossningen på torsdagen. Alla inlägg i kategorin hittar du HÄR.

På IVA har det riktigt cool utrustning, som att kunna ta blodtrycket varje sekund rakt genom blodet. Så ser det inte riktigt ut på förlossningen så även om jag slapp en av alla slangar fick jag i utbyte en vanlig blodtryckskontroll i timmen då det kom in en sköterska som väckte mig, tog min arm och pumpade upp och mätte. Varje timme, dygnet runt.

Jag får flera mediciner för att hålla mitt blodtryck nere med trots detta ligger det ganska högt, ungefär 150/100. Och då ligger jag helt stilla precis hela tiden! Jag förlorar för stora mängder blod och det beslutas att jag ska få 2 liter blod.

För att utesluta att inget hänt i mitt huvud, som att jag fått en propp och därför krampat, görs en EEG. En massa elektroder sätts med nåt klet i min hårbotten och jag kopplas ihop med en dator. En kvinna ber mig upprepa sifferkombinationer medan jag är totalt avslappnad. ”Frida, kan du slappna av lite till i vänster sida, är du snäll?” Läskigt. ”Frida! Somna inte!” Förlåt. Jag upprepar siffrorna kvinnan ger mig och till en början är det kanske fyra siffror i rad. En enkel match! Men siffrorna blir fler och fler. Och fler. Tillslut handlar det om kanske 10-14 siffor. Det är många siffror. I mitt totalt avslappnade tillstånd sätter jag samtliga siffror i alla försök! Helt galet! Kvinnan är imponerad över mitt enorma sifferminne som jag inte visste själv att jag låg inne med!

Det är torsdag förmiddag och jag duschade senast i söndags morse. Däremellan har jag legat ner konstant och försökt föda ut ett barn. Ni förstår kanske hur klibbig jag kände mig. Jag ber om att få duscha, men jag får inte röra mig från sängen. Varje gång de kommer in och tar trycket påminner jag dem om min önskan att få duscha. I journalen läser jag upprepade gånger: ”Frida önskar duscha”. På ett ställe står det: ”Frida ska eventuellt få duscha i eftermiddag”. Tack. Plötsligt händer det: Jag får duscha, men inte ensam. En barnmorska står utanför toalettdörren och Militärpappan sitter på en pall inne på den toalett där jag duschar. För all del.

Mitt förlossningsrufs ett par dagar innan första duschen

Militärpappan sitter på andra sidan duschdraperiet och håller i mina behållare med urin som sitter fast i mig genom en genomskinlig slang, fylld med urin. Fräscht. Jag är lite vinglig och måste sitta på en pall i duschen, det var ju ett tag sedan jag stod på benen nu… En hel flaska balsam går åt för att reda ut mitt förlossningsrufsiga hår. När jag börjar känna mig klar känner jag hur något åker ner inom mig och vill ut mellan mina ben. Jag tar ner handen där och fångar det som kommer ut med ett slemmigt plopp. Det är en dallrig, geléaktig blodklump stor som en grapefrukt ungefär. Så jäkla äckligt! Jag känner att jag nått kulmen för integritet och ber Militärpappan kalla in den vaktande barnmorskan utanför. Jag håller ut blodklumpen i ena handen utanför draperiet och säger lugnt: ”Jaha, nu åkte min lever ut”.

Barnmorskan förklarar att det inte är min lever utan koagulerat blod som samlats när jag legat stilla så länge och nu kommer ut i samband med att jag rör på mig. Jaha?! Blä!

Blodtrycket åker upp och ned, mest upp och jag får medicin på medicin på medicin. När inget annat hjälper ger de mig något intravenöst skit och då domnar hela jag bort, försvinner, somnar. Jag ser ingen ende på eländet. Vad väntar vi på? När mår jag bra? Mitt första mission: Att överleva var avklarat, mitt andra mission: att få duscha var avklarat. Mitt tredje mission blev: Bli av med katetern. Jag förstår ju att de inte kommer skicka hem mig med den. Jag ställer alla frågor jag kommer på och läkarna svarar och förklarar så gott de kan. ”Vi vill få ner ditt blodtryck innan du får åka hem. Vi förstår inte varför det fortsätter stiga men har ett antal möjliga teorier. Din kropp svarar inte på all medicin…”

Krampanfallet gjorde så att blodkärl i mina ögon gick sönder. Tror man. Det är helt borta nu. Thank God!

Det är nu lördag och trots all medicin och total sängvila ligger mitt blodtryck på 200/100. Inte bra. Inte alls bra. De byter medicin helt tillslut och ger mig Trandate och Adalat. Som grund. Och så lite till i så kallade engångsdoser. Jag får duscha igen och åter händer samma sak med koagulerat blod. Jag gör samma sak igen, visar upp min prestation för barnmorskan men drar till med njurarna den här gången. Innan hon hinner säga något förklarar jag för henne att det från och med nu inte kommer att beredas möjlighet att hålla mig sängliggande mer. Inte en sådan klump till ska komma ur mig för det var fan det vidrigaste jag varit med om! I journalen kan jag läsa: ”Frida får nu börja mobiliseras något”. Tack.

Fredag. Min lyckodag: Jag slipper katetern! Jag slipper min svans som skaver, som sitter fast på sängkanten och hindrar mig från att röra mig som jag vill i sängen. Jag är lycklig och sjunger en sång och helgonförklarar kvinnan som drar bort skiten ur mig! Tusen tack! Frihet har fått en ny innebörd.

De dubblar dosen av den nya medicinen och skickar upp mig till BB under lördagen. Helleluja! Ett steg närmare att få komma hem.

Men mer ska hända. Fortsättning följer…