Om att längta ut

Idag är det exakt en månad till beräknad förlossning, vad det nu innebär, men ett riktmärke är det ju i alla fall. En månad. Känns jättelänge och inte alls på samma gång. Jättelänge för att jag känner mig så otroligt peppad och sugen på att börja min resa mot mitt livs form! Jättekort för att jag har massor av saker jag gärna hinner med innan jag blir tvåbarnsmamma. Delade känslor det där. Så hur man än ser på det så är det nog lagom med tid kvar.

Jättelänge/Jättekort=Lagom med tid.

Nu kanske en del av er tänker att jag måste skrivit fel som inte skriver att jag längtar efter Militärbebisen men ni läste precis rätt. I åtta månader har jag gått runt och konstant längtat ut från min kropp, hatat den och nästan kräkts bara jag sett mig i spegeln. Åtta månader! Plus nio månader när jag var gravid med Elise. En gång under denna graviditet fick jag en känsla av längtan efter att få hålla Militärbebisen i min famn, en känsla av äkta kärlek. Den höll i sig i ungefär åtta sekunder. När jag var gravid med Elise tror jag inte att jag kände så en enda gång.

Åtta sekunder eller 17 månader, där har vi skillnaden som talar om varför jag längtar mer efter att kunna påverka min kropp och må bra i den jämfört med hur mycket jag längtar efter själva Militärbebisen.

Och för er som behöver förtydliganden: Jag är så otroligt tacksam över att få möjligheten att bära mina egna barn, att ge liv åt fler inuti mig, tro inget annat! Och jag älskar mitt barn över allt annat på denna jord och kommer älska nästa barn precis lika mycket! När de är på andra sidan, på utsidan. När jag få ha min kropp för mig själv, när jag kan påverka vad som händer den. Då kan jag lägga nio månaders energi på att älska mina barn istället för att hata min kropp.

Jag älskar att vara mamma men hatar att vara gravid!

En månad.

7 thoughts on “Om att längta ut

  1. Förstår dig till fullo, det är nog lätt att tappa kontrollen och man vill få må bra och känna sig bekväm, så att jag förstår att du längtar att få komma igång, samt jag tycker om att du skriver såhär, för alla pratar om graviditeten som ngt så mysigt osv och dans på rosor osv, klart att det är det med kan jag tro, men såklart att man har upp oh ner gångar också

    stor kram

  2. Ja, det är ju inte alla som njuter av själva graviditeten och det kan nog inte spela någon större roll när man sedan känner den där oändliga kärleken när man håller barnet i sin famn!

    Jag kan inte heller njuta av denna graviditet ordentligt. All smärta gör att man längtar ut till sin egen kropp igen. Men jag är givetvis lycklig över detta barn och älskar det redan.

    Härligt att det är månad kvar till BF!

    Kram

  3. Förstår dig verkligen, har själv gått igenom 3 missfall (v 9, 13 och 16) men jag hatar att vara gravid ändå trots att jag är tacksam att denna bebis mår bra (v 25). Har för ont, mår för illa – usch. Jag längtar till att bli mig själv igen, men givetvis även att få träffa den lilla filuren i magen 🙂

    Skönt att du bara har en månad kvar, blir lite avis!! 🙂

  4. Så otroligt intressant att läsa! Jag hade det helt tvärtom, jag mådde superduperbra under hela graviditeten. Fick i och för sig en urinvägsinflammation som eskalerade till ngn annan inflammation men det var bara för att jag felmedicinerades och den smärtan varade i max fem dagar. Utöver det så älskade jag att vara gravid. Jag fick extra energi, mådde inte illa alls och gick upp 11 kg bara.
    Kände mig otroligt stark och pigg.
    Men det finns ju lika många olika graviditeter som individer.

    Men jag tror inte det är någon som tror att du inte längtar efter Militärbebisen. Och jag är helt övertygad om ” glad mamma-glad bebis” Och ni kommer att få en superglad bebis när den kommer 🙂

  5. Det sjuka är att det spelar ingen roll heller, jag mådde jättebra den här gången och ändå kan jag inte säga att jag på något sätt gillar att vara gravid. Sanningen är att jag för det mesta tycker det är rätt obehagligt, sparkana är inte så mysiga som alla vill få det att verka som.
    Och ändå sitter jag här, snart en vecka efter och saknar min mage. Jag hade ju inte gött den klart tyckte jag.

Lämna ett svar till Brassemamma Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *