Herrejösses vilken galen vår det har varit med väldigt mycket jobb, uppstart av Uppenbart AB, kurs och certifiering till ICC coach, uppsatsskrivande i skolan, en make som jobbat ovanligt mycket borta och en nära anhörig som varit mycket sjuk. Allt har gått i ett rasande tempo och jag har älskat det! Inte att personer som jag står mycket nära är sjuka, men allt annat!
Såklart har jag fått prioritera och för ovanlighetens skull har jag prioriterat bort istället för till, som är lite mer det jag brukar göra. Denna vår har jag prioriterad bort träning. Det är väldigt ovanligt i mitt liv men kändes under omständigheterna ovanligt bra. Min höft har ju krånglat och jag lyckas liksom aldrig bli bra så någonstans har jag liksom tröttnat på att träna för att bara få sluta hela tiden.
Fördelar med att prioritera bort träningen under våren:
1. Otroligt mycket tid har skapats. Tid att göra annat med.
2. Jag har ätit lunch med vänner och kollegor i lugn och ro.
3. Jag har sluppit duscha och byta om flera gånger varje dag. Vilket i sig har skapat ännu mera tid.
Nackdelar med att prioritera bort träningen under våren:
1. Inledningsvis saknade jag träningen väldigt mycket. Det kändes som ett sorgligt farväl, som att jag och träningen gjort slut mot min vilja.
2. Efter ett tag fick jag ont i kroppen.
3. Jag känner mig slapp och klen.
4. Jag får verkligen anstränga mig för att inte säcka ihop i min hållning.
5. Jag saknar adrenalinkickarna som träningen gav mig.
6. Jag saknar att vara helt slut i kroppens alla muskler.
7. Osv, osv…
Så det här går ju verkligen inte längre, det håller inte! JAG VILL TRÄNA!!!!! Så sedan jag gick på semester för någon vecka sedan har träningen åter inträtt i mitt liv. Jag försöker att ta det sakta, sakta… sakta för att höften ska få en chans att vänja sig, att hålla.
Jag hittade snabbt tillbaka till yogan igen. Gud vad jag älskar yoga! När jag rullar ut min matta och börjar djupandas tar det inte lång tid innan jag hittar mitt lugn. Allt annat försvinner bort och jag går in i mig själv. Även om barnen yogar med mig, tv:n står på och telefonen ringer. Älskar det fokus jag kan uppnå så snabbt med yogan och mental träning!
Löpningen kom snabbt där efter. Jag springer oftast med Läkaremamman och eftersom hon födde barn för fem månader sedan är hon noggrann med att ta det försiktigt och lyssna på kroppen, vilket passar mig utmärkt just nu! För även om jag skulle vilja och orka springa två mil idag, så gör jag det inte. Jag springer nu tre pass i veckan och inte längre än ungefär 6 km. 6 km löpning tyckte jag för ett år sedan inte att det var värt att byta om för… Prioriteringar.
Styrketräningen saknar jag mycket och därför välkomnar jag mina svettiga gympass med öppna armar. Välkommen också du, du trogne läsare, att hänga med mig igen! Välkommen tillbaka till Militärmamman!
Jag fattar att det inte är så men ditt inlägg får det att låta som du bara kan få träningen eller ett normalt liv. Måste man träna så mycket att allt annat försakas kkänns det sjukt.
Jag blir bara anti träning när jag läser sådant. Snacka om deppigt att behöva träna så mycket att man måste prioritera bort normal samvaro med folk. Förstår att du nog inte ser det så. Som tur är.
Oj, så har jag inte sett det alls S! Men intressant! Jag ser det mer som att med allt som hänt i mitt liv under våren, har livet i allmänhet varit allt annat än normalt. Umgåtts med vänner har jag, massor! Men just inte tränat, för det har jag prioriterat bort.
Och nu läser jag kommentaren igen och ser den annorlunda. Nu prioriterar jag träning igen och har fortfarande massa tid till ett normalt liv, vad det nu är. Men nu är jag inte på sjukhuset varje dag, skriver inte uppsats själv, har kommit igång med företaget osv. I mitt normala liv ingår kanske ovanligt mycket träning.
Att få in träningen i vardagen… Nu när jag är ledig orkar jag med lite jogging och styrka. Jag vill ha så mycket ork kvar och ha fått in träning som rutin innan hösten, för humöret lyfter, man känner sig piggare. Det är skönt att röra sig!
Verkligen! Keep up the good work!