Den sista tiden innan tävlingen var både jag och Helena på gränsen till överdrivet hypokondriska. Jag höll mig borta från blöta pussar från barnen och Helena spritade händerna som aldrig förr. Till kanske ingen nytta. Dagen före tävlingen när Helena höll på att packa in i sin bil för att åka hit, missade hon tre trappsteg på väg från lägenheten och STUKADE FOTEN! Hon kom ner till Karlskrona haltandes med foten lindad och visste inte om hon skulle kunna köra loppet vi tränat för under så lång tid!

Under kvällen testade hon foten och bestämde sig för att ändå starta morgonen därpå, med stukad fot.

Vi stod på vägen strax före start och sög in den positiva energin som fanns runt om oss. Tvåhundra glada medtävlanden fyllda av lika mycket förväntningar som oss. Startsignalen gick och vi var iväg. Vi hittade snabbt ett tempo, ungefär 5,20 min/km, som kändes bekvämt för oss båda där vi pladdrade på och lyssnade på folk runt omkring oss. Under en bra bit låg en kille bredvid mig och jag sa till honom att om han tyckte attdet var besvärligt att jag pratade så mycket så fick han öka tempot, men han behöll sin position. Första sträckan var asfaltslöpning strax över åtta kilometer och när den var slut tog en simning på 750 meter vid. Det blåste en del och vi blev, som vi förutspått, omsimmade av ganska många. En kort löpning följde för att sedan övergå till ytterligare en simning, denna gång 450 meter.

Banan fortsatte och vi riktigt njöt av vår situation! Fina omgivningar, trevliga medtävlare, fantastisk publik och hjälpsamma funktionärer! Och det är ju så roligt hålla på med swimrun!

Längs hela banan blev vi passerade av många under simsträckorna för att ta igen ett par placeringar under löpningen. Jag kände mig pigg och kunde gärna ökat steget den första hälften av banan medan Helena ville ta det lugnare med risk att inte orka hålla hela sträckan in i mål. Vid Trummenäs kom en oväntat lång och förskräckligt guppig simning där flera kände sig sjösjuka. Helena upplevde denna simning som riktigt obehaglig och fick kämpa mer för överlevnad medan jag knappt kunde crawla alls då jag felnavigerade kraftigt i den stökiga sjön. Jag fick simma bröstsim i vad som kändes som en halv evighet innan vi tillslut nådde bryggan på andra sidan efter bedömt tusen meter i öppet hav!

På Knösö stod Militärpappan med barnen och jag fick pussar och glada tillrop. Det var tur att de åkte hemifrån i god tid för vi passerade Knösö nästan en timme tidigare än vi vågat tro att vi skulle lyckas med! 

Simningen över till Verkö gick bra och vi hade nu mindre än en tredledel kvar av banan vilket kändes lite vemodigt för vi hade ju så roligt! På Verkö slog tröttheten mot mig och jag blev seg som tusan i benen. Det var mestadels löpning på stenig skogsstig och vi tog det lugnt för att inte snubbla och göra oss illa. Helena peppade mig när jag släpade min tunga kropp mot nästa simning och Läkaremamman mötte upp där vi korsade vägen på ett ställe.

Vid simningen över till Hästö stod Helenas familj och vi skuttade med ett mindre graciöst, men ack så effektivt, hopp ner i sjön och simmade mot vågorna över till Hästö och mer peppande publik. Min högra höft började smärta och vi gick i uppförsbackarna för att orka ta oss till den sista simningen. Jag hade gärna hängt i snodden denna löpsträcka men vi vågade inte med tanke på Helenas stukade fot och dessutom hade jag inte heller koll på hur trött Helena var här, förmodligen lika som jag. Vi tog oss an den sista simsträckan på 500 meter och fick kallsupar med dieselsmak men äntligen nådde vi Trossö och hade bara knappt 2 km löpning kvar tills vi skulle vara i mål.

Jag var trött men sa ändå till Helena ”Var det bara det här?!” Jag hade förväntat mig att vara tröttare, att möta fler motgångar och att känna blodsmak och använda pannbenet mer. Som om det inte skulle räcka med en stukad fot, 5 km vattenöverlevnad och 26 km löpning…

Vi sprang i mål på tiden 5h 48 min och kände oss nöjda med vår insats. Det var 1h och 12 minuter snabbare än vad vi vågat hoppas på och lika mycket snabbare än den sista patrullen som kom i mål. Jag var trött men inte slut. Jag var lycklig men inte tillfredsställd. Jag ville ha mer! En längre bana, en tröttare kropp och en ny höft. Redan i duschen frågade jag Helena om vi skulle ställa upp i Amfibiemannen eller Öloppet nu i sommar om vi lyckades komma över en startplats. Nästa år kommer vi definitivt tillbaka i Kustjagaren! Som snabbare löpare, ett års erfarenhet rikare och hiskeligt mycket bättre simmare!

Jag kan knapp bärga mig till att se hur mycket bättre jag lyckas prestera då med tanke på hur stor potential jag bör ha i simningen!

Tack Stefan Åsman för ett mycket välarrangerat lopp med hög säkerhet och bra organisering. Tack alla helhjärtade funktionärer som man blev glad av att bara se. Tack till min vackraste bästis Helena för pepp, glädje och styrkan vi ger varandra. Tack till min familj, mina vänner, fina bloggläsare och alla andra Karlskronabor som hejade på från klipphällar, trädgårdar, längs vägar och på bryggor överallt längs den drygt 30 km långa banan!

Summering: En helt fantastisk upplevelse som jag njöt (nästan) varje minut av! Så in åt helvetes underbart!