Igår var det alltså dags för Blodomloppet och det blev en fin kväll med trvligt sällskap och ett himla håll igång. Ett väldigt litet lopp jämförelsevis men vilket kalas! Jag måste springa fler lopp för det här var ju riktigt kul!

Men hur gick det då?

När vi stod vid starten gick jag iväg från mina vänner för att lättare kunna fokusera inåt. Jag hade bestämt mig för att göra det här på mitt sätt och jag brydde mig inte om någon annan i spåret. Det är fantastiskt skönt att kunna gå in i sig själv för att fokusera bland tusentals andra. Det tackar jag min mentala träning för!

Under hela loppet försökte jag hålla uppe tempot och Tokiga Idas ord malde i mitt huvud ”Våga springa med smärta”. Men smärtan kom aldrig och inte en enda gång på 10 km tvivlade jag på mig själv, på om jag skulle orka eller kände att jag var tvungen att sakta ner.

Jag sprang på och hade inte alls koll på någon kilometertid utan bara sprang. Och njöt! Visst kippade jag efter andan, men det ingår ju faktiskt! Med trehunda meter kvar till mål kom en oväntad backe som sög rejält i benen men jag kunde öka på ordentligt sista biten in i mål och kom in på tiden 50.56.

Väl i mål tog det bedömt två minuter och jag kände mig som vanligt igen. När går nästa start, ungefär. Det känns ju skönt inför min ”riktiga” tävling Kustjagaren, menar jag!

Jag är nöjd med min insats och kände att jag utmanade mig själv i att pressa kroppen på längre sträckor. Jag fick också bevis att min mentala träning fungerar och jag vågar lita på mig själv och min kapacitet. Att springa milen under 50 min känns som ett väldigt rimligt mål inom kort.

Att trycka ner tiden mot 48 minuter känns lite mer orimligt men det är ju precis så jag vill ha det, så det ska inte vara några problem!

Tack för allt stöd på Facebook och Instagram! Ni är fantastiska!