Kvällens tema på träningen vid Lyckåvallen var parträning och tillsammans med sin kompis gjorde man totalt tio olika övningar för hela kroppen. När man har kompis behöver man ingen extra vikt!
Här kör Militarmamman Sofia och jag en övning för främst bröst och bål. Hon gör en armhävning och jag lyfter bänkpress – samtidigt!
Vem sa att det var tråkigt att träna?!
Jag har helt kommit av mig med att publicera inlägg om resultaten som jag jobbar mot för att komma i något bättre form igen efter sommarens träningsvila. Jag var borta en vecka och då det inte är någon som helst mening med att väga sig på någon annan våg än min egen fick jag hoppa över en vecka. Veckan därpå höll jag utbildning i skogen och åt frystorkad mat med massa socker och kanske var det därför vågen visade +2,4 kg den fredagen, eller så hade det att göra med vilken del av menscykeln jag befann mig i.
I fredags hade jag tappat de där 2,4 kg igen och jag vägde lika mycket som för tre veckor sedan. Jag hade faktiskt förträngt att jag påverkas så pass mycket av kroppens perioder men minns nu att jag mot slutet av mina 30 gravidkilon fick övergå till att bara väga mig en gång i månaden.
Jag känner att mina kläder sitter bättre och jag är bekvämare i min kropp igen. Samtidigt har jag en bild av mig själv där jag gärna ser mig tightare, med mindre fett och mer muskler. Kanske krävs det en större insats från min sida med både striktare kost och tuffare träning, eller så är det jag gör tillräckligt för att få resultat på sikt?
Kosten fungerar bra och jag trappar försiktigt upp min träning så höften håller, det är viktigast för mig. Jag tror att resultaten kommer visa sig och väljer att fortsätta på samma linje och ha is i magen.
Jag tycker det är viktigt att våga lita på sitt koncept, sitt förnuft och sin magkänsla!
Löpartjejerna från måndagens pass i Bastasjö. Härligt och inspirerande med sällskap!
Direkt efter veckans UGL åkte jag till Linnéuniversitetet för terminsstart på den femte i raden på programmet för Ledarskap och Organisation. Det var roligt att få träffa alla igen efter sommaruppehållet men trots intressanta föreläsningar om Foucault var jag tvungen att äta en av de största kakorna jag någonsin sett för att ha en sportslig chans att hålla mig vaken. Jag blev i alla fall mätt!
När jag kom hem hittade jag en paket i brevlådan, till mig! Hur ofta händer det liksom?! Det var från tuffa Emma som jag löpcoachat till hennes första 10 km som avslutades med Midnattsloppet förra helgen. Jag är mycket stolt över vad hon presterat och imponerad av hennes målfokus och kämparanda! Tänk att hon på bara ett par månader förvandlats från en tjej som gärna ligger på soffan till en som springer en mil bara sådär – och jag har fått vara en del i detta!
Vilket privilegium!
Ännu en vecka har passerat och vågen visade minus även denna fredag. Jag har inte alls kunnat träna som jag önskat då jag varit ensam med barnen och känt mig trött som en älg om kvällarna. Men jag har tränat såklart, om än mindre än jag önskat!
Framför mig ligger nu en annorlunda vecka där jag kommer att åka bort för att hålla kurs och således bara har mig själv att tänka på och planera för. Dagarna kommer vara väldigt fullmatade och långa men nu är det bara mig det hänger på så det gäller att ha en bra planering och att gå efter den helt enkelt. Vilken lyx!
Det kommer bli mer träning nästa vecka. Men först – helg! Eller en halv helg i alla fall, för jag börjar arbeta redan på söndag.
Resultat andra veckan: – 0,7 kg
En vecka har passerat sedan jag tog tag i kosten ordentligt och började träna efter höftskada och näsoperation. Fredag idag och det innebär vägdag för mig.
Jag har tränat försiktigt och ganska lite för att vara mig, men betydligt mer än på längre! Kosten har jag skött mycket bra och hållit mig till min plan. Jag anser att kosten är den viktigaste faktorn när man ska nå mål som mina. Det är när jag gör förändringar i min kost som jag märker störst skillnad på min kropp.
Nu första vägningen kan jag vänta mig störst resultat eftersom mycket vätska lämnar kroppen när jag inte längre okynnesäter snabba kolhydrater, som binder vätska. Jag går inte på någon extrem diet utan äter bra mat, lagad från grunden och undviker snabba kolhydrater utom direkt efter träning. Men jag är inte nitisk. Dessutom har jag tre tillfällen under helgen då jag äter vad sjutton jag vill!
Resultat första veckan: – 2,9 kg
Told you! Mycket vatten, men jag är glad att bli av med det med!
Hur går det för er andra?
Bloggen innehåller för tillfället inte lika mycket träning som den brukar, tyvärr. Inläggen speglar min vardag och jag springer inte på ytterligare två veckor. Men jag går långa snabba promenader och lyssnar på Sommar i P1. Underbart och väldigt beroendeframkallande!
Jag tränar styrka men inte som jag brukar. Det krävs innovativa tankar att sätta ihop träningspass med övningar som inte involverar höftpartiet, speciellt då jag inte gjort en övning på flera år som inte involverar ungefär hela kroppen på något sätt…
Dessutom fokuserar jag mer på kosten under denna period. Framförallt att få i mig tillräckligt med protein och mer begränsat med kolhydrater än när jag springer flera mil i veckan.
På mitt Instagram lägger jag ut många bilder på min mat. Nedan är kvarg som jag blandat ut med några skedar jordnötssmör och ett par körsbär till. Ett enkelt sätt att få i sig bra protein, tycker jag, för att trycka i mig något äckligt är inte riktigt min grej.
Det ska vara gott att äta hälsosamt!
Hej, hej, hallå alla fina läsare som väntar på inlägg här! Jag ska vara fullkomligt ärlig mot er: Jag har varit lite nere sista tiden och känt att hur jag än uttrycker mig i skrift, oavsett vad jag skriver om, så kommer det att lysa igenom. Och det har jag inte orkat handskats med helt enkelt.
För att göra en lång historia kort så fick jag ju som de flesta av er vet ont i höger höftböjare när jag sprang Kustjagaren för strax över två veckor sedan. Jag tänkte att jag säkert fått en inflammation i en muskel pga överansträngning och käkade därför Voltaren i tio dagar och totalvilade från typ all träning och vardagsmotion eftersom det gjorde ont att gå också.
Ingenting blev bättre av detta och som vanligt när jag vilar för länge från träning så fick jag ont i ryggen, för att jag är överrörlig och dömd till livslång träning. En dag sa det smack och jag trodde ryggen gick av. Det gjorde den naturligtvis inte och nu har jag sjukligt ont i bröstryggen istället. Och ganska ont i nedre delen av ryggen. Och ont i höger höft, fast det kan vara lårmuskeln, man vet liksom inte säkert.
Nu har jag, som i princip aldrig varit skadad och som aldrig tar en vanlig alvedon förutom i yttersta nödfall, käkat 60 voltarenpiller, 20 alvedonpiller, besökt läkare, naprapat, osteopat och massör. Och så har jag verkligen vilat från träning. Det gör ungefär lika ont för det.
Därav har jag inte skrivit här på ett tag.
Idag har jag fått ett träningsprogram från osteopaten och en skönt smärtsam massage av en massageterapeut och en fika av två läkare. Jag är strax back on track, som ni hör!
Helgens tävling gav mersmak och jag har bestämt mig för att bli en bättre simmare. Jag vill mer än att överleva från punkt A till B i vatten. Men hur gör man och vem kan lära mig att simma?
Med andan i halsen skickade jag iväg ett mejl till Karlskrona Triathlonklubb där jag frågade om vanliga motionärer som jag fick träna med dem och fick snabbt svar att jag var välkommen!
Det här är helt crazy, tänkte jag och anmälde mig genast till nästa träning som var dagen därpå. Det var ju inte direkt så att jag längtade till denna träning, som jag brukar göra, utan jag fick tvinga mig att åka dit. Att bara tänka ordet triathlon ligger en bra bit utanför min comfortzone men vill man bli bra måste man våga!
En trevlig kille mötte upp och gav mig några tips när han tittat på bedrövelsen, alltså min kamp om överlevnad till andra sidan bassängen. Nåt med armens rörelse under vattnet för att komma snabbare fram och efter lite övning frånskjutet med armen. Mycket att tänka på samtidigt för man måste ju andas med… men jag redde ut det och fick en positiv aha-upplevelse i vattnet.
25 meter i en platt bassäng hade krympt avsevärt sedan sist med all openwater-simning jag lyckats få till sista tiden. Skönt!
Jag ska hem och torrsimma lite för att öva mera och snart dyker jag upp på en ny träning med Karlskrona Triathlon. Tänk att jag vågade!
Den sista tiden innan tävlingen var både jag och Helena på gränsen till överdrivet hypokondriska. Jag höll mig borta från blöta pussar från barnen och Helena spritade händerna som aldrig förr. Till kanske ingen nytta. Dagen före tävlingen när Helena höll på att packa in i sin bil för att åka hit, missade hon tre trappsteg på väg från lägenheten och STUKADE FOTEN! Hon kom ner till Karlskrona haltandes med foten lindad och visste inte om hon skulle kunna köra loppet vi tränat för under så lång tid!
Under kvällen testade hon foten och bestämde sig för att ändå starta morgonen därpå, med stukad fot.
Vi stod på vägen strax före start och sög in den positiva energin som fanns runt om oss. Tvåhundra glada medtävlanden fyllda av lika mycket förväntningar som oss. Startsignalen gick och vi var iväg. Vi hittade snabbt ett tempo, ungefär 5,20 min/km, som kändes bekvämt för oss båda där vi pladdrade på och lyssnade på folk runt omkring oss. Under en bra bit låg en kille bredvid mig och jag sa till honom att om han tyckte attdet var besvärligt att jag pratade så mycket så fick han öka tempot, men han behöll sin position. Första sträckan var asfaltslöpning strax över åtta kilometer och när den var slut tog en simning på 750 meter vid. Det blåste en del och vi blev, som vi förutspått, omsimmade av ganska många. En kort löpning följde för att sedan övergå till ytterligare en simning, denna gång 450 meter.
Banan fortsatte och vi riktigt njöt av vår situation! Fina omgivningar, trevliga medtävlare, fantastisk publik och hjälpsamma funktionärer! Och det är ju så roligt hålla på med swimrun!
Längs hela banan blev vi passerade av många under simsträckorna för att ta igen ett par placeringar under löpningen. Jag kände mig pigg och kunde gärna ökat steget den första hälften av banan medan Helena ville ta det lugnare med risk att inte orka hålla hela sträckan in i mål. Vid Trummenäs kom en oväntat lång och förskräckligt guppig simning där flera kände sig sjösjuka. Helena upplevde denna simning som riktigt obehaglig och fick kämpa mer för överlevnad medan jag knappt kunde crawla alls då jag felnavigerade kraftigt i den stökiga sjön. Jag fick simma bröstsim i vad som kändes som en halv evighet innan vi tillslut nådde bryggan på andra sidan efter bedömt tusen meter i öppet hav!
På Knösö stod Militärpappan med barnen och jag fick pussar och glada tillrop. Det var tur att de åkte hemifrån i god tid för vi passerade Knösö nästan en timme tidigare än vi vågat tro att vi skulle lyckas med!
Simningen över till Verkö gick bra och vi hade nu mindre än en tredledel kvar av banan vilket kändes lite vemodigt för vi hade ju så roligt! På Verkö slog tröttheten mot mig och jag blev seg som tusan i benen. Det var mestadels löpning på stenig skogsstig och vi tog det lugnt för att inte snubbla och göra oss illa. Helena peppade mig när jag släpade min tunga kropp mot nästa simning och Läkaremamman mötte upp där vi korsade vägen på ett ställe.
Vid simningen över till Hästö stod Helenas familj och vi skuttade med ett mindre graciöst, men ack så effektivt, hopp ner i sjön och simmade mot vågorna över till Hästö och mer peppande publik. Min högra höft började smärta och vi gick i uppförsbackarna för att orka ta oss till den sista simningen. Jag hade gärna hängt i snodden denna löpsträcka men vi vågade inte med tanke på Helenas stukade fot och dessutom hade jag inte heller koll på hur trött Helena var här, förmodligen lika som jag. Vi tog oss an den sista simsträckan på 500 meter och fick kallsupar med dieselsmak men äntligen nådde vi Trossö och hade bara knappt 2 km löpning kvar tills vi skulle vara i mål.
Jag var trött men sa ändå till Helena ”Var det bara det här?!” Jag hade förväntat mig att vara tröttare, att möta fler motgångar och att känna blodsmak och använda pannbenet mer. Som om det inte skulle räcka med en stukad fot, 5 km vattenöverlevnad och 26 km löpning…
Vi sprang i mål på tiden 5h 48 min och kände oss nöjda med vår insats. Det var 1h och 12 minuter snabbare än vad vi vågat hoppas på och lika mycket snabbare än den sista patrullen som kom i mål. Jag var trött men inte slut. Jag var lycklig men inte tillfredsställd. Jag ville ha mer! En längre bana, en tröttare kropp och en ny höft. Redan i duschen frågade jag Helena om vi skulle ställa upp i Amfibiemannen eller Öloppet nu i sommar om vi lyckades komma över en startplats. Nästa år kommer vi definitivt tillbaka i Kustjagaren! Som snabbare löpare, ett års erfarenhet rikare och hiskeligt mycket bättre simmare!
Jag kan knapp bärga mig till att se hur mycket bättre jag lyckas prestera då med tanke på hur stor potential jag bör ha i simningen!
Tack Stefan Åsman för ett mycket välarrangerat lopp med hög säkerhet och bra organisering. Tack alla helhjärtade funktionärer som man blev glad av att bara se. Tack till min vackraste bästis Helena för pepp, glädje och styrkan vi ger varandra. Tack till min familj, mina vänner, fina bloggläsare och alla andra Karlskronabor som hejade på från klipphällar, trädgårdar, längs vägar och på bryggor överallt längs den drygt 30 km långa banan!
Summering: En helt fantastisk upplevelse som jag njöt (nästan) varje minut av! Så in åt helvetes underbart!
I morse var jag på SR Blekinge P4 och pratade om vår insats under Kustjagaren. Du kan höra delar av klippet och läsa lite om det HÄR. Jag uppmanar flera att våga utmana sig själva med en tävling och hoppas verkligen att fler träningssugna småbarnsmammor ställer upp nästa år, för det här var verkligen en rolig grej!
Jag har fått lite bilder från loppet och kommer skriva om vår upplevelse här på bloggen så snart jag kan. För er som är intresserade kan ni läsa ett annat lags tävlingsrapport HÄR. Killen som skrivit heter Johan Dahlhöjd och tillsammans med sin kompis Johan Axell körde han Kustjagaren i helgen. Det här är två störtsköna killar från Göteborg som jag fått förmånen att lära känna lite under helgen som gått. Kolla in bloggen Crosstränad som drivs av Dalhöjd och låt dig inspireras lika mycket som jag!
Dalhöjd har även filmat delar av Kustjagaren med en go pro-kamera fäst på bröstet. Vi får följa med längs banan i vatten och på land och ser både medtävlare och de två glada skitarna bakom kameran.
Måste ses! HÄR kommer du till klippet!