Idag har jag tillbringat stora delar av dagen på Landet. Bara jag och Undra åkte dit och vi har ätit middag med min mormor och morfar och strosat några timmar i skogen med Hemliga Marie. Solen har värmt oss och det har varit en fantastiskt fin och härlig vårdag!

Trött efter en dag i skogen

Jag har bara sprungit en kortare runda idag men i måndags passade jag och Läkaremamman på att springa Blodomloppets bana på 10 km som vi ska delta i den 13 maj. Jag tycker om att ha sprungit banan en gång innan, rekat av underlag, jobbiga och lätta partier och känt in den helt enkelt. Dels beror det på att jag har ett kontrollbehov men också för att jag kan planera min löpning bättre och därmed öka mina chanser till en bättre tid.

Och det här med tid… Jag har ingen som helst aning om vilken tid jag gör 10 km på idag. Det jag vet är följande:

• Jag är seg som sjutton och verkar kunna springa ganska långt.  
• Jag är inte särskilt snabb
• Jag har kort avstånd mellan mitt bekvämlighetstempo och mitt snabbaste tempo
• Jag har tjockt pannben
• Jag har två tunga ben

I måndags sprang vi banan på 56 minuter och då kunde jag prata obehindrat nästan hela sträckan. Jag kände mig hyfsat pigg när vi kom i mål och hade kunnat springa en bra bit till i samma tempo. Det tog heller inte många minuter för pulsen att gå ner igen. Med den här informationen tänker jag att jag borde kunna öka på rätt så bra men av erfarenhet vet jag att jag inte kan. Är det för att jag då kommer över min tröskelpuls (som jag inte mätt), för att min hjärna sätter stopp, för att min kropp väger för mycket eller för att pannbenet är för mjukt?

Mina snabbaste mil-tider ligger år tillbaka och känns väldigt orelevanta för mig idag. Då var jag tunnare och hade inte fött ett enda barn. Och jag hade definitivt inte gått upp 30 kg gånger två och ner igen. Idag har jag mer muskler och är ungefär sju gånger starkare eller så. Kroppen kroppen, visst är den fantastisk?! 

Vad tror ni?