Idag stod jag i kö för att byta mina uniformsbyxor på jobbet. Man tar en kölapp och väntar på sin tur, som sig bör. Det var en som expedierades och jag var ensam i kö då det plötsligt kliver in en man i uniform, som stövlar rakt förbi mig och fram till disken. Tjejen bakom disken tittar på kölappshållaren och ropar upp mitt nummer men innan hon hunnit säga klart blir hon avbruten av mannen med orden:
”Jag har förvisso ingen kölapp, men vad jag kan se är jag ensam här så det kanske går bra ändå?.”
Nu kan det vara så att jag inte syntes till där jag stod mitt i lokalen, i civila kläder och med tre stora väskor bredvid mig. Och man kan anta att han annars inte hade uttryckt sig sådär. Men efter en vecka med djupa grupprocesser, boken om härskartekniker färskt i minnet, för lite sömn i kroppen och knappt om tid för min del, var just de där orden avgörande för vad jag inte behövde höra just då.
”Jo, vi är faktiskt fler här och jag har nummer 79”, sa jag och gick fram och ställde mig bredvid honom. ”Men det är klart, jag är kvinna och allt så jag förstår om du inte såg mig!”
Sen tyckte jag lite synd om honom. Att han skulle behöva träffa just mig, just idag, just där och då. Ibland är det inte lätt att vara man!
Jag tycker att det låter som att du inte behöver tycka det minsta synd om honom utan vara stolt över dig själv istället!
Ja, så gör jag. Tack! =)
HaHaHa!!! Klockrent! Hade inne kunnat säga d bättre själv!:) Gubbstrutt.
Inte
Du har förmodligen besparat många andra samma bemötande, bra gjort!
Fan vad bra! Heja dig Frida!
Så många gånger man önskat att man kläckt ur sig den dära kommentaren man har i huvudet. Det borde man göra oftare! Heja!
Haha så jäkla bra svarat! Go!
De där svaren kommer jag jämt på i efterhand så ibland när jag berättar för maken frågar han ”sa du verkligen så?” för han vet ju att jag för det mesta står som ett fån utan svar… 😉
Tur att nån är snabbtänkt o har mål i mun i sådana här situationer! Go Frida 🙂
Jag har sällan det problemet. På gott och ont. =)
Bra rutet! Har varit med om ett liknande scenario. Jag arbetade i receptionen på röntgen och skulle precis till att hjälpa en patient som satt i rullstol när en man tränger sig före och säger exakt samma sak. ”Jag ser att ni har nummerlappar, men det är ju ingen annan här så jag behöver väl inte ta nån?” Minns inte vad jag svarade, det är mer än 10 år sen, men han fick i alla fall veta att rullstolsburna inte är osynliga i min värld i alla fall.
Bra tillbaka Anna!
När jag var hemmahörande i södra Norrland var jag bilkårist i en hemvärnspluton, då var serviceförrådet ingen rolig upplevelse. För varje gång jag glad i hågen klev in för att byta ditten eller datten eller hämta ut dutten så tittade gubben på mig uppifrån och ner och frågade ”Jaha, är du här för att avrusta?” Inte ens på skoj. På allvar.
Gör mig fortfarande förbannad. Om han sa samma sak till mina manliga kollegor, de mer häftiga hemvärnsmännen? Nä. Bara till mig och mina kvinnliga kollegor……. *gnisslar tänder*
Gubbstrutt!!
Alltså jag ser ju det hela framför mig och bryter ihop lite. Jag ser liksom hur du biter ihop, rynkar ihop ögonbrynen, kavlar upp ärmarna, stövlar fram, harklar dig och hackar frenetiskt på mannens rygg. ”JAG finns här”. Så jävla kaxigt och så jävla rätt! I mitt jobb som lärare är ju rappa repliker vardagsmat om det ska vara riktigt roligt på jobbet och jag ser själv hur min ironi sätter igång: ”Vänta lite, hörde jag 79? Ska bara extrakolla på lappen här. Nej men, det är ju det som står på min lapp! Eller, har du också 79?” Givetvis sker detta replikerande med håret slängandes över axeln + höjda förvånande ögonbryn. Åh, vad underbart att det finns såna människor att hugga ifrån till!!! Vad tråkigt vi skulle ha det annars 🙂
Haha, ja precis Marina!