För ett tag sedan vann jag ju en startplats i Stockholm Brantaste, en löpartävling som lär göra skäl för sitt namn… Det var Ida som tipsade mig om tävlingen (om startplatsen) och jag svarade lite stöddigt ”Visst, jag tävlar om platsen. Vinner jag så ses vi i Stockholm.”

Hur jag tänkte då är fortfarande oklart.

Ett par månader tidigare hade jag nämligen läst om en militärkollega som hade satt upp ett mål med sin träning och ett av delmålen var att genomföra just detta lopp. Jag klickade vidare för att läsa mer om Stockholm Brantaste och minns att jag kommenterade hennes inlägg med ”Kul utmaning! Men absolut Ingenting för mig. Jag är as-kass i backar!!”

Ett vad är ett vad, sa Ida när jag vann.

Det kan vara så att jag blivit något bättre på att springa i backar på senaste tiden men det är ju inte direkt min favoritsysselsättning. Jag ser inte heller detta lopp som något jag gärna vill klara på en viss tid, utan mer som en utmaning för pannbenet och för att träna tävlingsnerverna. 

Fast mest av allt ser jag fram emot en helg i Stockholm och att få träffa några vänner jag bara tidigare haft kontakt med via nätet.

Och så ska jag dela rum med Ida. Det kan ju gå hur som helst. Jag menar, vem ÄR hon. Egentligen?! Finns hon?