När jag planerade in förmiddagens cirkelträning med Team Militärmamman härom dagen hade jag alldeles glömt bort att jag och Läkaremamman skulle köra ett pass under söndagskvällen. Fast jag är sällan den som bangar för ett extra träningspass och vi bestämde oss för att springa en runda när barnen somnat. Vi sa inget om varken längd eller intensitet så när vi möttes upp strax efter åtta hade jag en runda i huvudet som jag tänkte att vi kanske skulle springa. Fast lite beroende på hur vi kände oss.

Jag har aldrig tidigare sprungit just där och visste därför inte hur lång rundan var, bara att det nog var en ganska bra bit. Jag sa inget till Läkaremamman utan vi bara sprang på och kände oss pigga. Vi pratade passet igenom för vi har inte setts på flera dagar och då har man ju en del att ta igen och prata ikapp, ni vet. På så sätt var det ju bra att rundan var en bit, menar jag!

När vi avhandlat de viktigaste världsproblemen (inhandling av vinterjackor, förskoleplatser, inredning och träning) var vi plötsligt hemma och hade sprungit 11 km. Hur oväntat var inte det då?! Klart vi var svettiga men inte trötta, varken i benen eller flåset och med samma sällskap hade jag lätt kunnat springa samma runda ett varv till på studs!

Jag kan inte låta bli att undra hur snabb jag egentligen är nu?.

Liksom utan att direkt ha gått in för det. Och följdfrågan blir ju då hur snabb jag kan bli? Svaren kommer med tiden. Den som lever får se!