De två senaste dagarna har jag känt mig lite nere, lite trött fast inte trötthet som går att sova bort. Då blir jag seg, dryg och ganska odräglig och det känns som att jag bara står stilla och trampar på samma ställe. I hate!! Till och med så att jag åt winegum igår kväll, men inte hjälpte det mig.

Då är det illa.

Idag bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag och så blev det. Det behöver ju faktiskt inte vara svårare än så! För mig. Nu. Morgonmys med barnen i sängen och så lekte de med lera i en hel timme innan förskolan. När jag lämnat dem åkte jag hem och plockade upp i huset och sen satte jag hunden i bilen och åkte till Rosenholm för ett löppass.

Jag sprang en runda på 6 km där jag sprang fortare i 4 minuter och långsammare i två minuter tills jag kom i mål. Jag gillar såna pass för de är lite oförutsägbara! Har man tur är det långsamt nerför och så mitt i värsta uppförsbacken tjuter Runkeeper och talar om att det är dags för att springa snabbt. Perfekt! Rundan avslutas med denna härliga backe, kallad Mördarbacken. Men den gick fint och jag kände mig ovanligt lätt trots gårdagens winegum!

Det är ju mycket märkligt hur branta backar blir alldeles platta på bild!

Nu har jag ätit lunch i solen på altanen, duschat länge och bokat både flyg och boende i Stockholm till Stockholm Brantaste. Snart ska jag hämta barnen och vi ska hänga en stund i trädgården innan middag hos Finaste grannfamiljen.

Tänk att jag måste träna för att kunna må bra! Någon diagnos har jag ju. Träningsnarkomani?