Att få Tilia att somna är för mig ungefär likställt med att springa ett marathon. Baklänges! Med andra ord väldigt slitsamt, jobbigt men möjligt. Idag gick det bättre än på länge och jag är nu helt slut. När Elise var liten körde vi en variant att buff-metod i tre nätter på henne som föll klockrent ut och hon har, med bara ett par undantag, sedan dess sovit hela nätter i egen säng utan att vakna. Det är lätt att tro att ens nästa barn ska fungera på samma sätt när man gör precis likadant… men så är det naturligtvis inte.
Det absolut värsta Tilia vet är att somna. Faktiskt så till den grad att vi inte ens kan säga ordet ”somna” utan att hon skriker ”NEJ! Tilia inte påva!” Och det är just somna som är det värsta för henne, hon stretar emot, slåss, sparkars, ålar, slingrar sig och ungefär hellre slänger sig med huvudet före två meter rakt ner bara hon slipper somna. Och så skriker hon. Skriker och skriker och skriker. Tills man säger ”Okej, ska vi gå upp en stund till då, Tilia?” Då tystnar hon omedelbart och svarar glatt ”Ja!”
Militärpappan får henne att somna snabbare än mig men processen är lika högljudd. Idag när jag var ensam med barnen, igen, la jag dem på varsin sida om mig i sängen och så läste vi och sjöng. Sedan var meningen att de skulle somna och just då börjar Tilia skrika, som vanligt. Jag sjöng lugnt, klappade på henne och tyckte synd om Elise som lagt både kudde och täcke över huvudet för att slippa höra. Tilia skrek och skrek och skrek och jag gav mig inte. I tolv minuter skrek hon konstant. Sen var det precis som att hon accepterade att hon skulle somna, för sov gjorde hon inte på en stund ytterligare, men hon slutade i alla fall att skrika. Tio minuter senare sov hon och jag kunde bära in barnen till deras sängar.
Man kan tänka att skrika konstant i tolv minuter inte är så värst jobbigt, inte som för mig att springa ett marathon baklänges i alla fall. Men som en vän påminde mig om så springer jag ju inte det där baklängesmarathonet varje kväll… Och ungen fyller två år om en månad! Men 702 nattningar i olika konstellationer med konstant skrik mellan 10-120 min tär på mig i alla fall.
Men nu sover hon så gott, min lilla goding! Visst finns det inget så vackert som sovande barn?!
Åh fy! Vilken pärs, varje kväll. Är det något jag är känslig för så är det krångel när barnen ska sova. Styrkekramar och hoppas hon inser snart att det inte är så tokigt att sova.
Vi har haft det exakt likadant med Juno, ända sedan hon var nyfödd. Nu har det dock börjat bli lite bättre och det är inte krig varje kväll när vi kör samma konstellation som du körde, båda barnen i vår säng tillsammans med en av oss. Men tid tar det…
Skönt att höra att det finns fler svårsövda ungar och trötta föräldrar. Och att Juno börjar bli bättre! Det inger hopp!
Fy vad jobbigt! Hos oss går det i omgångar med lättheten att somna, men vi har mestadels sluppit skriken i alla fall. Hos oss handlar det mera om maraton-nattningar på upp till 2 timmar med ett barn som snurrar runt, runt och pratar och vägrar komma till ro. Hoppas att det löser sig snart och att Tilia slutar skrika sig till sömns. Jag förstår att det tär.