Nu är vi äntligen hemma igen efter nästan en vecka hos militärpappans föräldrar. Vi har haft det så himla bra utan att varken behöva ägna en tanke åt att laga mat, städa eller några som helst ”måsten”. Ändå är det av någon underlig anledning så urbota skönt att komma hem!
Jag har inte ens behövt gå ut med hunden en enda gång under hela vistelsen, det har militärpappan gjort. Jag blev rätt förvånad när han för tredje gången i rad sa att han tog ut hunden på promenad – till och med nattakissen! Och inte ville jag ifrågasätta, inte ens fråga varför han blivit så omtänksam, gullig, omsorgsfull och rar, då kanske han skulle ändra sig. I smyg försökte jag studera hans kroppsspråk för att se om jag kunde utläsa något underliggande budskap, som att något så mycket värre väntade mig alldeles strax. Men icke.
Annars är det här med hunden mest min ålagda sysselsättning, såsom även undanplockning av diverse prylar i hemmet, vattning av blommor och initiativ till städning – för att nämna en bråkdel av dem. Militärpappan har andra sysslor att bära ansvaret för, mest självpåtagna, såsom dammsugning av bilen…
När vi kom hem åt vi Mc Donald´s-mat och tände en brasa. Sen mös vi under yllefilten i väntan på att värmen skulle nå oss. När vi hade det som mysigast, då ville hunden promt gå ut. Typiskt! Militärpappan försökte säga åt henne att gå och lägga sig, men förjäves, hon skulle ut och det var nu! Då kom det som jag i smyg har väntat på och därmed även förberett mig på, och det kanske inte var mer än rätt. Militärpappan sa: ”Militärmamman, kan du gå ut med hunden (i 20 minusgrader, gravid och jävlig)” Och hade han stannat där så hade jag inte sagt något, men meningen fortsatte: ”…Det är faktiskt din tur, minst sagt.”
GRRRRRRRRRRRRR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag gick lite motvilligt ut med hunden men väl där ute infann sig snart det lugn som jag bara kan känna när jag är hemma. Min kropp fylldes med känslor av hur mycket jag älskar vår hund, militärpappan och att få bo i vårt fina hus – bara vi tre (okej, snart fyra). Jag sprang runt hela kissrundan i rent lyckorus över att äntligen få vara hemma – med allt vad det innebär!
Härligt det låter vännen.. Kramis
Tack detsamma! 🙂
Jo det går jättebra med hunden och barnen faktiskt, ibland (särskilt i början) så var hunden rätt klumpig, kunde spinga omkring minsa dottern här hemma, men nu är det inte så farligt längre – båda två har väl lärt sig parera lite bättre! 😉
Hon är så himla lugn av sig, Esther, och hon älskar när hon får vara med barnen på deras rum och bara ligga och sova och titta på när dom leker o så!
Vad har ni för hundar?
Det var riktigt kul att träffa er när ni var här! Hoppas vi ses snart igen! Kramar