Det är inte ofta jag har musik med mig under min träning. På gymmet spelas det rätt okej musik oftast och förresten hör jag sällan den. Jag stänger liksom av och går in i min träning.
Helst av allt tränar jag utomhus och då vill jag uppleva naturen med dess egna ljud och dofter. Det finns inget bättre än att springa på en mjuk skogsväg en tidig helgmorgon när alla andra sover och det enda som hörs är när mina fötter möter marken och takten av mina egna andetag.
Jag fokuserar bäst i tystnad.
Jag är inte en av dem som tränat hela mitt liv och tävlat inom en massa sporter sedan barnsben. Mitt intresse för träning och hälsa har kommit med åren och har ändrat riktning mer än en gång.
Ingen i min familj är särskilt sportig (jo, min bror, men han räknas liksom inte för han kom efter mig). Vad jag menar är att jag inte växt upp i en sportintresserad familj, inte över huvud taget. Min morfar däremot har bland annat gjort otaliga Svenska klassiker och eftersom han alltid varit min stora idol tror jag att han inspirerat mig även på det idrottsliga planet emellanåt.
Från att ha hoppat runt på gymnastik i flera år som ganska liten, började jag rida när jag var 10 år. Trots att jag tyckte att det var lite läskigt med alla stora ganska farliga hästar som stod i spiltor med rumpan (och sparkande bakben) mot mig så tog det inte lång tid förrän jag blev en riktig hästtjej som tillbringade mer tid i stallet än någon annanstans!
Det är i och för sig alltid rädslan som jag drivit mig i det mesta jag gjort. Eller kanske utmaningen? Jag måste bevisa för mig själv att jag vågar, att jag kan och att jag är bra. I allt. Mer om det en annan dag!
Jag tog ridlektioner i många år, skötte hästar och ponnyer, tränade och tävlade i både dressyr och hoppning, red in lite ponnys och red till en och annan häst. I flera år red jag två hästar om dagen och ni som är hästtjejer vet vad det innebär i tid med allt som tillhör hästlivet!
Någon gång i nian fick jag upp ögonen för andra idrotter och från att ha varit en medelmåtta på gymnastiken i högstadiet var det en självklarhet att vara bäst i klassen på idrott under gymnasiet. Det sporrade mig! Jag började på SATS med spinning och aerobics som 17-åring och i nästan tio års tid tog jag klasser på olika gym. Bredvid mitt hästintresse. Hur hann jag?!
När jag ryckte in i lumpen efter gymnasiet fick jag lägga hästintresset på hyllan och göra plats åt hundträning som blev min specialitet. Vi tränade en hel del under min värnplikt, men inte direkt några spinningpass, utan mer gå väldigt långt med tung packning, eller strida i skogen till exempel.
Min idrottsbakgrund har gått från gymnastik och hästsport, via lite olika bollsporter (som jag aldrig blev bra på) till spinning, dansklasser och box.
För ett par år sedan fick jag upp ögonen för en annan sport och mer om det får ni läsa dag 11 och 12!
Ibland listar jag saker här på bloggen och idag hittade jag denna träningslista hos Lofsan. En sak i taget i trettio dagar. Jag skriver. Ibland kort, ibland längre. Intresserade läser. Någon mer som är på eller?!
1. Min idrottsbakgrund
2. I mina öron när jag tränar
3. Ett fint idrottsminne
4. I min träningsväska
5. Favoritmuskel
6. Mål med träningen
7. Favoritövning
8. Favoritmat
9. Mina inspirationskällor
10. Då mår jag som bäst
11. Favoritkonditionsträning
12. Favoritidrott
13. Mitt bästa kosttips
14. Favoritmellis
15. Då tränar jag allra helst
16. Favoritlivsmedel
17. Mitt måtto
18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..
19. Hälsa för mig
20. Det här åt jag idag
21. Därför tränar jag
22. Min favoritfrukost
23. Detta skulle jag vilja utöva
24. Favoritidrottare
26. Så sover jag
27. Detta klara jag mig inte utan
28. Där tränar jag helst
29. Detta tränar jag allra helst i
30. Glöm inte att…
Lofsan har bloggfrullat med Frida Orrgren (Fridas blogg HÄR), en av mina träningsförebilder. Eller två, för Lofsan själv är också en! Underbart att läsa om deras kost- och träningstips, bland annat för gravida, ammande och nyblivna mammor.
Utdrag ur Lofsans inlägg om varför pulverdieter går fet-bort!
”Frida Orrgren berättar vad som inte sägs i reklamen för pulverdieter:
Om du använder dig av pulverdieter för att bli smal kommer du gå ner i vikt, ja, på grund av kaloriunderskottet men det är framförallt muskelmassan som försvinner eftersom kroppen går in i svälttillstånd och sparar på fettet. När du gått ner de kilon du vill är du smal, absolut, men också mjuk. När du då börjar äta mat igen har du lägre förbränning än tidigare eftersom du har förlorat massa muskler och det är ju de som bränner mest i kroppen. Mer än fett. Dessutom är förbränningen på sparlåga efter att kroppen varit i svältläge några veckor så då samlar den på sig allt den får tag på. Som en svamp. Så ja, du blir smal av att dricka pulverdrycker, smal men mjuk, och så fort du börjar äta blir du tjockare än vad du var när du startade med drycken. Träna istället regelbundet och använda det sunda förnuftet när det gäller maten!”
Jag rekommenderar verkligen att läsa inlägget i sin helhet på Lofsans blogg HÄR!
Detta eviga knipande! Kommer ni andra ihåg att knipa dagligen? Och jag undrar hur man gör för att göra knipandet till något roligt? Jag förstår att det blir roligare i längden om man är riktigt duktig och verkligen kniper ordentligt nu, men alltså, jag har svårt att se delmål i knipträningen.
Jag tycker det är svårt. Är jag den enda? Visst har jag hittat det rätta knipet och jag känner att jag kniper åt, men jag vet inte hur länge jag lyckas hålla i. Plötsligt är det borta liksom. Tror jag. Och jag känner inte heller att jag direkt blivit så värst mycket bättre, mer tränad eller så. Eller har jag det? Svårt att mäta, tycker jag. Man kan ju inte direkt gå med ett finger uppstoppat i sig själv halva dagarna för att verkligen känna efter hur det egentligen ligger till där inne. Jag har för fan inte tid med det! Jag har ju knappt en hand över att ta fram frukost med eftersom Elise gärna blir buren mest hela tiden…
Jag kniper alltid när jag kör bil. Men tänk om jag istället skulle knipa varje gång jag ammade. Det händer tokigt mycket oftare, måste jag säga. När kniper ni andra relativt nyförlösta mammor?
Funderar över hur bra jag måste vara på att knipa innan jag ökar träningsbelastningen? Har det med varandra att göra? Risken för framfall vill man ju undvika, men inkontinens vore ju inte så kul heller… Måste man kunna knipa stenhårt först och sen öka belastningen eller kan man knipa lite sådär, öka träningen och fortsätta med knipträningen samtidigt? Spelar det någon roll? Borde ju inte göra det, kan jag tycka.
Så, vad säger ni, knipmorsor?
Efter frukosten imorse packade jag in Elise och Vackraste hunden i bilen och körde ut till Rosenholm för att titta på en tävling i Marin femkamp och gå en promenad. Elise sov i vagnen och Vackraste hunden låg på gräset bredvid och vaktade sin lillasyster. Jag satt en bit bort och pratade med lite folk från jobbet. Det var många som kom fram och tyckte att Vackraste hunden var så himla lydig och fin. Roligt att det är på det hållet ibland!
En del andra kom fram och undrade om inte jag kunde tänka mig att börja träna och tävla Marin femkamp? Mohaha! Alltså det ser sjukt roligt ut, men jag är en för dålig simmare. Annars gillar jag det, för det är mycket kötta! Vi får väl se vart den nyss avslutade graviditeten bär mig!
Marin femkamp är en militär sport där grenarna ska påminna om uppdrag som en marinsoldat kan ställas inför. Grenarna är hinderbana, liväddning, hindersim, sjömanskap och amfibielöpning. Rätt mycket vattensporter med andra ord.
Dock har jag varit inne på Modern femkamp en period. Där tävlar man i fem olika delmoment, som genomförs under en dag: fäktning, hästhoppning, simning, skytte och terränglöpning. Här har jag större chans att bli bra.
Men allt detdär tar så mycket tid! Fem olika sporter liksom… Som sagt, vi får se var jag är och var jag har min kropp om ett halvår!
Kiwi springer hinderbanan i M5K
Ett annat hinder
Jag gick upp nästan 30(!) kg under min graviditet. Mycket vatten blir det… när man har havandeskapsförgiftning.
Här är en bild på mig från en tid före graviditeten. Då löptränade jag 30-50 km i veckan. Längd:170 cm Vikt:63 kg Skostorlek: 37
Denna bild är tagen i vecka 39+6, alltså fyra dagar innan hon tittade ut. Längd:170 cm Vikt:92 kg Skostorlek: Foppatofflorna var för trånga…
Här har ni mig ett par dagar efter förlossningen. Längd:170 cm Vikt: Okänd Skostorlek: 39
4 veckor efter förlossningen ser jag ut såhär. Längd:170 cm Vikt:74 kg Skostorlek: 38
Min preeklampsi och senare eklampsi har gjort att jag inte fått röra på mig så mycket, utan mest bara ligga stilla. Sedan en vecka tillbaka är jag dock ute på promenader, som går ganska sakta, men är i ökande längd och tempo!
Jag räknar inte med att väga 63 kg igen förrän jag kan löpträna ordentligt och det tar ju sin lilla tid innan jag är där. Men runt 65 kg känns som att jag skulle kunna hamna, utan löpningen, men med bra kost och promenader. Jag börjar där.
Vågen har nu stått stilla i över en vecka så resterande ca 10 kg lär jag få jobba hårt för att bli av med! Men det ska bli en spännande resa! Vill ni hänga med?
Suddig men en bild iaf.
7 månader efter förlossningen, 68 kg. (5 kg kvar).
Mitt tre veckors totala sängliggande har ätit upp mina muskler. Och nu snackar jag inte bara ”snygg-musklerna” – utan även de som inte ens syns – ”bra-att-ha-musklerna”.
Jag orkar bara bära på nu fyra kilo Elise en kort stund, sen får jag väldigt ont i ischiasnerven, från höger skinka och ner i benet, och måste sätta mig. Fast där kan jag inte sitta för länge för min rumpa saknar betydande muskulatur, så jag har en liten kudde med mig som utfyllnad… Och på tal om utfyllnad så känns jag allmänt mjuk under skinnet.
Jag längtar såklart efter att träna igen. Men för tillfället är en halvtimmes promenad eller två om dagen vad jag orkar med. Jag försöker se långsiktigt, men ibland känns mina löppass på 3-5 mil i veckan jävligt långt borta!