Dag ett i vecka ett – för alla oss som inte troget började infria våra nyårslöften den 1 januari – är det hög tid att börja nu. Man skulle faktiskt kunna säga att det är idag som gäller, första dagen i första veckan på det nya året. Jag startade denna dag med att för typ första gången i mitt liv sova till klockan tolv!
Militärpappan hade tagit med sig vackraste hunden för att köpa mina älsklingsfrallor. Efter han hade plockat undan i köket kom han och väckte mig sådär försiktigt med en puss på kinden och talade om att eftersom jag var världens finaste militärmamma, så stod frukosten serverad en trappa ned. Underbara man! (Jag tar givetvis genast tillbaka allt ont jag skrev om honom här på bloggen igår.)
Hur som helst så var detta år, så långt jag kan minnas, det första år som det inte var självklart för mig vad jag skulle ha som nyårslöfte. Trots att jag alltid har tränat ganska mycket så brukar löftet ändå alltid handla om träning av något slag. Kanske att lägga in ett extra pass, att bli snabbare eller att ställa upp i någon speciell tävling.
Jag var verkligen i toppform, på alla plan, när jag blev gravid. Aldrig har jag trivts så i min kropp, sprungit snabbare, varit så disciplinerad eller fokuserad och aldrig har jag heller tyckt att det varit så otroligt roligt att träna som jag gjorde då!
Sen blev jag gravid. Och såklart är jag lycklig över detta, ingen får tro något annat, men det var en omställning som hette duga, det vill jag lova! Vråltäppt i näsan i över åtta veckor, trött som ett as och konstant illamående blev det inte någon som helst träning på ett bra tag. Och det där ”taget” varar ännu, av någon anledning, trots att jag både kan andas genom näsan, är ganska pigg och inte alls illamående längre. Hur kommer detta sig? Jag känner knappt igen mig själv längre!
Jag tror mitt nyårslöfte blev att ta det lite lugnare och i så fall så har mitt nya år börjat bra. Men jag känner, såhär redan första dagen, att jag inte är nöjd. Jag är onöjd med mitt nyårslöfte. Kan man ändra? Eller är det så att man måste bryta sitt jäkla löfte om man återgår till att vara lika galen och aktiv som innan? Är det verkligen samma sak jag gör då som när jag för många år sedan lovade att inte äta godis och sen började jag att äta godis igen ändå? Det känns i alla fall inte lika kriminellt att avvika från årets nyårslöfte. Avvika – inte bryta. Ha! Där har vi det!
Jag trodde verkligen att jag skulle vara så dödens trött under hela min graviditet som jag var i början. Jag hade ställt in mig på att inte kunna andas genom näsan på minst nio månader. Men jag hade inte i min vildaste fantasi föreställt mig att det skulle gå så långt att jag till nyår skulle lova mig själv lugnare tider, mindre träning och mer sömn. Ibland blir man överraskad. Som i morse när militärpappan hade gjort världens finaste frukost!
Underbara värld!
Jo men det vet jag vad det är för en ras, jättefina ju! Gröna ögon har dom väl? Eller iaf annan ögonfärg än andra hundar.
Det brukar gå bra ändå, med hundar och barn, iaf enligt min erfarenhet. Har gått bra med alla hundar jag haft och i släkten, och kompisars. Har bara ett exempel där det gick mindre bra, vi hade en Galgo Espanol (vinthund) som var väldigt nervös och stirrig av sig till vardags, när min äldsta dotter började gå själv så pallade inte hans psyke det utan kunde aldrig riktigt slappna av utan hela tiden var tvungen att ha koll på henne, vart hon var och så hon inte sprang på honom liksom….
Det var nemas problemas så länge hon var bebis utan det kom sen som sagt, när hon började gå själv. Vi omplacerade honom, eftersom han inte mådde bra alls av det, började visa tendenser till att morra och vakta för mycket på sin sovplats och så där.
SÅKLART att man ska lära sina barn att låta hunden vara ifred och ha sin plats ifred, men det funderar ju tyvärr inte alltid med en 1 åring som inte förstår och när man inte kan avskärma för hunden på nåt sätt…..