Nu har jag, mammaLEDIG som jag är, stressat halvt ihjäl mig under de två senaste dygnen. Verkligen ohälsosamt mycket! Och jag stressar dygnet runt, sådär så att jag måste skynda mig att somna och stressar mig igenom de få timmar eller minutrar jag får ihop innan Tilia vaknar igen och igen.

Sådär så jag blir sjukt otrevlig mot alla i min närhet, snäser, spottar och fräser. Och när ska man hinna älska när man knappt har tid att andas, undrar vi?

Här om kvällen var jag ensam med barnen och efter tre(!) timmars upprepade försök till läggning av två måttligt övertrötta barn slutade allt med att jag fick packa ner dem gallskrikandes i vagnen och promenera närmare en timme. Suck! Då går jag där och stressar upp mig och retar upp mig för att jag har definitivt inte tid att gå där och varför i helvete är det bara jag i den här familjen som är ensam med barnen om kvällarna?! Visst är jag borta från familjen nästan varje dag när jag tränar en timme eller två, men Militärpappan slår på stort och är ”alltid” borta kvällar och nätter. Så bitter och sur är jag då mitt i all stress! Och vi ska inte tala om hur galet stressigt allt var innan vi väl kom iväg idag, nej det struntar vi i.

Nu är vi finally på Gökhult och nu stannar nu här! Och så har vi bestämt oss för att leva i den semester som vi faktiskt har, båda två. Här på Gökhult blir det bra. Är du trött- lägg dig och vila. Är du hungrig- döda ett djur. Typ så!