En vecka med massa nya intryck, fina möten med fantastiska människor, promenader i soluppgången och underbara kollegor vid min sida dygnet runt.

På en sekund är allt slut och jag är själv.

Militärpappan är på sjön, barnen hos farmor och farfar och jag vips i Stockholm för att gå på bröllop i helgen. Kommer bli så fint, men nu… tomheten, tystnaden och vemodet. Att lämna, att gå vidare är alltid lika svårt efter en vecka som denna, tycker jag. Det typiska post-ugl-syndromet har intagit min kropp.

Trots att det är fredag kväll, lönehelg och att jag är mitt på Söder känner jag mig ensam bland tusen.

Ensam och tacksam. En lite märklig kombination. Post-ugl.