Nu är målarfarfar och kärnkraftsfarbror på besök över helgen för att hjälpa oss att måla om hela entréplanet. Så jäkla underbart! Det blir ljusgrått (som hunden) så att de riktigt stora vita fönsterpartierna får en chans att visa upp sig från sin bästa sida (till skillnad från mina växande tuttar, för er som följt bloggen…) Sen ska det sättas upp en fondtapet på ena väggen, handstora lönnlöv i en enda röra. Så fint kommer det bli! Kort kommer längre fram.

Hela entréplanet går i grått, vitt och svart och innefattar hall, kök, trappa upp och ned samt ett stort vardagsrum i två sektioner. Jag håller på att bearbeta militärpappan för att få igenom min idé med lila piff.

Visst är det märkligt att män i allmänhet måste bearbetas, liksom övertalas, för att gå med på något som sticker ut lite?. Jag menar, det blir ju ändå tillslut som vi kvinnor vill, så varför argumentera mot över huvud taget? En man på mitt jobb har berättat i hemlighet för mig att han inte argumenterar mot sin fru längre då det kommer till inredning. Han vet att hon vet bäst, har schysst stil, ja eller nåt. Eller så vet han att det ändå blir som hon vill, oavsett om hans stil är sjukt mycket snyggare än hennes. Fast det lär ju hon aldrig få veta. Hans sjukt snygga stil, alltså.

Och när jag tänker efter: Undrar vad militärpappan har för stil? Hur hade huset sett ut om jag inte sa något alls när det kom till inredning? Det lär vi aldrig få något svar på.  Liksom vi aldrig kommer få något svar på frågan om militärpappan tycker att mina inredningsförslag är sjukt bra eller att jag bara är exeptionellt bra på att övertala?