På mitt arbete råder det så kallad snoppstruktur, för att uttrycka mig milt. Med detta menar jag att det nästan uteslutande arbetar män där, som har en manlig chef, som har en manlig chef som har en manlig chef. Och det slutar inte där. Även dessa män har en hel radda med andra manliga chefer lokaliserade någon annan stans i landet och dessa i sin tur styrs av den manlige chefen, Överbefälhavaren. Bara namnet säger att ingen kvinna någonsin kan nå titeln. Överbefälhavarinna. Folk skulle skratta!

Denna snoppstruktur genomsyrar organisationen genom alla nivåer. Jag trodde i min enfald att jag någorlunda hade lyckats etablera en liten, liten prick av snippakultur, men ack så fel jag hade! Männen är fullkomligt livrädda! De håller krampaktigt tag i det förflutna och den stadiga, väl beprövade struktur som inte blivit ifrågasatt alls på typ tio tusen år. De är bekväma. Jag är obekväm. de har snopp. Jag har snippa. Jag utgör ett hot. Ett hot bra mycket större än omvärldens konflikter och oroshärdar. Ja, ärligt talat.

Jag är så urbota fucking jävla trött på snoppstrukturen! Det är alltid samma visa. Först får man inte vara med och leka, ställs utanför, trots att man gör sitt yttersta för att anpassa sig. Att försöka gilla snoppstrukturen. Tillslut hittar man sin egen väg och ändå så att säga ”kittlar gubbnerven” lite, genom att starkt ta avstånd från alla andra kvinnor och deras åsikter, men framförallt genom att visa att man egentligen inte tar sig själv på allvar. Då kan man vara okej, man får vara med att leka. Men man är strängt övervakad. Allt man gör observeras och noteras. Tills den dag då man går över gränsen, råkar visa att man faktiskt tar sig själv på allvar, att man har en avvikande åsikt som man står för, en annan vinkel.

Då klipper de banden. Klipp, klipp! Vänder en ryggen. Som att man aldrig varit en av dem, aldrig fått vara med och leka egentligen. Kvar står jag ensam och undrar vad som hände. Var alla tog vägen. Fast jag vet. Jag har alltid vetat. Vetat, men inte velat tro. Trängt bort.

Det är så det är. Utifrån min värld.

Sen att jag fick ”rätt” i frågan, att min åsikt var den som den manlige chefens manlige chefs manlige chef valde att gå i linje med när han fattade beslutet som rörde hans manlige underställdes, manlige underställdes, manlige underställdes, kvinnliga underställda, spelar ingen som helst roll för mig längre. Inte när snoppstrukturen är det viktigaste för dem alla.