Igår skadade sig vackraste hunden i benet. Som ett fyra centimeter långt och ganska djupt skärsår på ena frambenet, ganska långt ner såklart, så att smuts lätt kommer åt att hoppa in i såret…
Vackraste hundens smärtgräns ligger sju världar från de flesta andras. Så hon sa inget och vi såg inte såret. Inte förrän det började droppa blod på golvet några timmar senare.
Vår granne är veterinär. Men det måste ju vara så att precis alla ställer frågor och ber honom om hjälp överallt och hela tiden, tänker jag! Så det tog ett tag innan jag ändå beslutade mig för att knacka på.
Jag frågade om han hade tid och lust att titta på Vackraste hundens ben för att bedöma om jag borde kontakta jourveterinären för att sy. Det är ju så svårt detdär. Att bedöma. Ska vi åka till veterinären eller inte? Behövs det verkligen sys, eller räcker det att tvätta av och göra rent?
Och varför, varför, varför händer alltid saker som dessa på kvällstid? Jo, för att det kostar typ tredubbelt med pengar att laga då. Typiskt!
Min fina veterinär till granne kom i alla fall över och konstaterade att såret borde sys. Typ nyss. Nu är inte han vilken veterinär som helst, utan han är självaste distriktsveterinären. Med jourbil hemma. Och han gick och hämtade lite medikament och hjälpte oss. På köksgolvet. Underbara man!
Vackraste hunden fick lugnande, så hon skulle ligga still. Hon blev groggy, kan man säga… Sen lite lokalbedövning på det, för säkerhets skull. Han fick skära upp såret lite, så det blev färska kanter och råkade samtidigt skära hål i ett blodkärl, så blodet sipprade på köksgolvet. Två stygn över såret, ett par kompresser och så elastisk linda ovanpå det. Slutligen en liten spruta som motverkade hennes groggy och snart var hon uppe på benen igen. Bambiben. Så söt!
Vi fick order om att hon inte borde äta mer idag och det blir nog inga problem, tänkte vi, eftersom vackraste hunden vacklande tog sig bort till sin bädd i vardagsrummet och låg där helt utslagen. Men en weimaraner är inte en hund att lita på avseende intag av föda. Helt plötsligt och halvt overkligt fullkomligt flög hon från sin bädd cirka fyra meter fram och upp på diskbänken där hon snodde åt sig min köttbit som jag inte orkat äta upp. En halv entricote-skiva. Som en kobra. Så snabb är hon. Helt otroligt!
Jag bad veterinären skicka en faktura, men han insisterade på att bara fakturera för materialet. Han tyckte att vi kunde kanske göra honom en tjänst en dag istället. Och med tanke på våra arbeten i Militärfamiljen så var det enda jag kom på, att skjuta någon ovälkommen gäst på hans tomt.
Men uscha då stackars lilla vovve.. Tur att det slutade gott iaf.. Håller tumarna för en positiv läkning kramisar
Åh stackars och ååå du har en weimaraner! Det är min fantasihund, att jag ska ha en sån, en dag. Men jag vet inte hur väl den skulle lämpa sig som servicehund och jag skulle vilja ha mitt största fritidsintresse kombinerat med just tjänster.
Jag har veterinärer i familjen. Det har varit användbart många gånger. Även om de inte kan fixa akuta saker så kan de i alla fall svara på om man ska göra något åt att hunden ätit 500 g starkt parfymerad tvål. Men det behöver man exempelvis inte…
Bra att du skrev det där med tvålen. Då vet jag! Man vet aldrig vad som händer… =)
Jo, vi har en weimaraner och jag vill aldrig ha en annan hund! Hon gick igenom min kravlista som jag hade när vi köpte hund: En stor, korthårig, frisk hund som man kunde göra allt med. Perfekt!
Har aldrig hört om en service-raner… men det skulle nog gå, tror jag. Om man köper en lite äldre hund, typ 4-5år. Då innehar de ett helt annat lugn och koncentration! Bara de får jobba så är de glada! Och jobba lär den väl få göra som servicehund?! Minst sagt.
Jag har lärt Undra lite trix för att aktivera henne och några av dem skulle kunna översättas till serviceyrket. Som att ta av mina strumpor och ge mig dem, plocka in i tvättmaskinen, hämta saker till mig osv. Nu är det mycket användbart som gravid när jag tappar saker på golvet! =)
Är övertygad om att jag skulle kunna lära henne i princip vad som helst!
Usch vad hemskt. Man blir så himla blödig med sin hund, jag skulle nog suttit intill och gråtit om det varit Benny. Skönt att det löste sig, underbar granne.