Igår skadade sig vackraste hunden i benet. Som ett fyra centimeter långt och ganska djupt skärsår på ena frambenet, ganska långt ner såklart, så att smuts lätt kommer åt att hoppa in i såret…

Vackraste hundens smärtgräns ligger sju världar från de flesta andras. Så hon sa inget och vi såg inte såret. Inte förrän det började droppa blod på golvet några timmar senare.

Vår granne är veterinär. Men det måste ju vara så att precis alla ställer frågor och ber honom om hjälp överallt och hela tiden, tänker jag! Så det tog ett tag innan jag ändå beslutade mig för att knacka på.

Jag frågade om han hade tid och lust att titta på Vackraste hundens ben för att bedöma om jag borde kontakta jourveterinären för att sy. Det är ju så svårt detdär. Att bedöma. Ska vi åka till veterinären eller inte? Behövs det verkligen sys, eller räcker det att tvätta av och göra rent?

Och varför, varför, varför händer alltid saker som dessa på kvällstid? Jo, för att det kostar typ tredubbelt med pengar att laga då. Typiskt!

Min fina veterinär till granne kom i alla fall över och konstaterade att såret borde sys. Typ nyss. Nu är inte han vilken veterinär som helst, utan han är självaste distriktsveterinären. Med jourbil hemma. Och han gick och hämtade lite medikament och hjälpte oss. På köksgolvet. Underbara man!

Vackraste hunden fick lugnande, så hon skulle ligga still. Hon blev groggy, kan man säga… Sen lite lokalbedövning på det, för säkerhets skull. Han fick skära upp såret lite, så det blev färska kanter och råkade samtidigt skära hål i ett blodkärl, så blodet sipprade på köksgolvet. Två stygn över såret, ett par kompresser och så elastisk linda ovanpå det. Slutligen en liten spruta som motverkade hennes groggy och snart var hon uppe på benen igen. Bambiben. Så söt!

Vi fick order om att hon inte borde äta mer idag och det blir nog inga problem, tänkte vi, eftersom vackraste hunden vacklande tog sig bort till sin bädd i vardagsrummet och låg där helt utslagen. Men en weimaraner är inte en hund att lita på avseende intag av föda. Helt plötsligt och halvt overkligt fullkomligt flög hon från sin bädd cirka fyra meter fram och upp på diskbänken där hon snodde åt sig min köttbit som jag inte orkat äta upp. En halv entricote-skiva. Som en kobra. Så snabb är hon. Helt otroligt!

Jag bad veterinären skicka en faktura, men han insisterade på att bara fakturera för materialet. Han tyckte att vi kunde kanske göra honom en tjänst en dag istället. Och med tanke på våra arbeten i Militärfamiljen så var det enda jag kom på, att skjuta någon ovälkommen gäst på hans tomt.

Kanske man skulle ta och gifta sig! Det verkar ju bra och så, nu när militärbebisen kommer och allt. Om något skulle hända någon av oss. Det kan ju vara vad som helst, som att jag knall fall går och dör mitt under förlossningen! Bäst att gradera sig. Ordentligt.

Militärpappans vänner säger att alla flickor vill ha ett sagobröllop där de får vara prinsessa och finast i världen för en dag. Men jag hävdar att jag inte är en av dessa. Promt! Inte en chans i hela världen att jag skulle lägga alla de pengarna, all den tid till planering, all den energin – för en endaste dag. Fatta EN dag! Never ever.

Jag är vackrast i världen alla dagar (enligt Militärpappan. Mest. Men ändå!) så jag behöver inte en extra dag till just det. Känns helt rätt att gifta sig borgeligt, utan en massa piff och glim. Lite mer bling-bling på fingret, bara jag och min älskade (och min mage) och så lite fika på det i trädgården med de som vill komma förbi. Blir perfa!

Precis så romantisk är jag! När det gäller sånt.

Idag har jag blivit gladare!

Jag träffade min otroligt inspirerande vän från Stockholm över en latte och fick en massa ny energi! Inte så det rinner över direkt, men från minus ligger jag nu på plus. Tusen tack, världens finaste vän! Att du bara orkar med mig…

Mötet i morse som jag förberett till något annorlunda gick ganska bra, men en sak hände som retar mig och gör mig både besviken, arg och störd. Fast det orkar jag inte lägga energi på nu när jag äntligen är lite glad, så det får bli en annan gång.

Nu står Militärpappan och lagar mat och Vackraste hunden sitter bakom hans rygg och försöker stirra ner maten från spisen… En och annan dregeldroppe rinner från hennes mun. Och min. Men jag har förmågan att svälja innan dreglet rinner ut och lägger sig på golvet i en pöl. Än så länge. Men med tanke på att jag sedan jag blev gravid har tappat förmågan att bedöma avståndet till nästa trappsteg, så vet man aldrig när även sväljreflexen ger upp. Men idag är jag glad att jag har både sväljreflex och trappor att gå i. För idag är en glad dag!

Har haft en underbar påsk i Högsby med Frökenfarmor, Målarfarfar och Kärnkraftsfarbror. Och alla vilda hundar såklart! Jag har… ätit, sovit, gått promenad med vildhundarna och sen ätit lite till.

Inte visste jag var halsbränna var innan jag helt plötsligt blev gravid i vecka 27. Nu vet jag. Och den lär väl hänga med ett tag till, typ 13 veckor… Så det är väl bara att gilla läget, det brukar gå enklare då.

Dock har jag mycket svårt att gilla läget avseende jobbet. Har varit helt nere i två veckor. Jag vet precis vad det beror på, men kan ändå inte vända min nedstämdhet. Det är inte likt mig. Jag vet att en del undrar, men ingen frågar. Märkliga människor. Jag blir så trött, men orkar inte bry mig mer för tillfället.

Längtar tills jag ska vara mammaledig. Att slippa ha söndagsångest, eller för den delen måndagsångest, som det blir idag. Så nu har jag börjat göra iordning i bebisens rum. Då blir det mer verkligt för mig. Att det finns en annan inuti mig! En som snart kommer ut och vill ha ett eget rum. Just nu gör jag grovjobbet, skrapar bort de gamla tapeterna. Sen ska det målas och där ska inte finnas en vit fläck! Ska verkligen släppa lös min galna kreativitet där inne! Någonstans måste den ju få ta vägen…

Jag är ju av den morgonpigga sorten… Så i morse studsade jag upp innan halv sju. Bara för att det kändes så skönt! Militärpappan och jag har pötat i trädgårn (läses som om Morgan i Ullared sa det) hela förmiddagen och även odlat våra första grönsaker för i år. Militärpappan har byggt en fin drivlåda och fler ska det bli! Vackraste hunden låg och solade på sin fårskinnsfäll och höll ett vakande öga på förbipasserande fåglar. Hon verkade trivas!

På eftermiddagen började jag må dåligt, väldigt illa, som om hela mitt maginnehåll satt högst upp i halsen. Jag trodde det berodde på att jag stått upp och ned-vänd medan jag pötade i trädgårn, så jag la mig i horisontalläge i ett par timmar. Men jag blev bara sämre och fick väldigt ont i magen också. Militärbebisen sprattlade på i där inifrån och vackraste hunden låg bredvid mig med sitt huvud på min omformliga mage. Mest sov hon sött, men då och då fick militärbebisen in en spark så hela vackraste hundens fina huvud lyftes från min mage! Då öppnade hon ögonen lite förskräckt, men slöt de snabbt igen.

Nu mår jag bättre och har bara Söndagsångest. Så in i helvete!

… en ekologisk grisig död, alltså.

Jag är ju på Ängavallen utanför Vellinge i Skåne och håller kurs hela veckan. Det är ett helt fantastiskt ställe med underbar mat och supertrevlig personal! Bland annat. I princip allt här är ekologiskt. Från maten på bordet, till bordet maten står på. Fattar ni vidden? Så jäkla coolt!

De som driver det här stället är sanna entusiaster, måste jag säga. Nu i eftermiddags fick vi en timme över och fick då en guidad tur på gården. Vi klappade hälso-kultingar, kollade på hälso-kalvar och allt möjligt. Vi fick även en tur in i slakteriet. Där berättades för oss hur slaktprocessen går till av gårdens alla djur. Fascinerande! Så odramatiskt, ostressat och värdigt!

När jag ska dö är min önskan att få dö som en hälso-gris från Ängavallens gård.

Over and out!

Tidigt imorgon åker jag till Skåne för att hålla utbildning i UGL (Utveckling Grupp Ledare). Ska bli spännande! Dock innebär en sådan utbildning arbete typ dygnet runt. Så vi får se när jag har tid och ork att blogga… om ni letar efter mig, alltså!

Ska bli väldigt skönt att komma från min ordinare arbetsplats, måste jag säga! Kunde ju knappast komma mer lägligt (hur kompareras lägligt?) Under kursen ska vi bo på Ängavallen utanför Vellinge. En ekologisk gård som verkar helt fantastisk!

Dessutom! När jag kommer hem nästa vecka så har Militärpappan hemstudier i fyra(!) veckor. Längtar!Längtar!! Läääääääängtar!!!!!!!!!!!!!!!!

Igår kväll hade militärpappan ordnat en helt underbar kväll för honom och mig! Vi åt havskräftor, färska räkor, aioli, nygräddade baguetter och vinkokta blåmusslor med vitlök och chili. Så underbart gott! Och fantastiskt mysigt!

Idag åt vi en lång och härlig frukost och militärpappan tränade vackraste hunden i femkamp… eller vad han nu kallade det. Moment såsom att fånga snöboll, gräva upp godis ur snön och djupsnölöpning ingick bland annat. Själv har jag aldrig hört något om någon liknande träning förut, men oavsett så var vackraste hunden dödstrött efteråt och ligger fortfarande, mer än sju timmar senare, utslagen i sin soffa. Ingenting vi brukar lyckas med, kan jag erkänna. Snön är alltså inte enbart till ondo!

Senare åkte vi in till stan och fikade och pratade om hur vi ska gå vidare med renoveringen av huset. Skönt att hinna prata igenom det där. Då blir det liksom mer bestämt och inte bara att vi nog ska göra si eller så, någongång. Gött! Innan vi åkte hem igen kollade vi på lite bebiskläder, men militärpappan tycker att de flesta är så gulliga och mesiga. Han var på jakt efter något tufft. Vad det nu är, för vi hittade inga alls som uppnådde dessa krav. Han skulle fortsätta sitt sökande på internet, sa han. Är det någon av er som vet var vi kan hitta tuffa bebiskläder? Jag undrar jag vad tufft är… Fotbollar på kanske? Vad vet jag..?

För ett par timmar sedan kom militärpappans polare på besök och jag bjöd på kladdkaka, glass och hallonsås. Det uppskattades av alla, inklusive vackraste hunden som kämpade sig upp från sin soffa för att få en liten smakbit!

Ikväll blir det kött, ryggbiff, till militärpappans stora förtjusning! (och min inte lika stora förtjusning, men jag ska i alla fall prova). Till det serveras färsk pasta och en gräddsås på kantareller. Ska bli najs! Ser inte värre ut än att denna kväll slutar lika underbart som den igår. Ibland är det gott att leva!

Nu har vi köpt barnvagn. Ett stort kliv och allt känns lite mer på riktigt, att det faktiskt kommer en militärbebis ur min mage när sommaren är som bäst!

Har funderat ut och in ett antal gånger på vilken vagn som passar oss och våra behov. De viktigaste punkterna blev:

– En ganska smal vagn (på bredden) när den är i ihopfällt läge, så att vi får plats med både den och vackraste hunden i bagaget.

– En inte för låg vagn, så att militärpappan kan gå normalt och inte behöva anstränga sig i obekväma positioner. Han är ju ändå nästan 2 meter!

– En vagn med fyra stora och fasta hjul, så vi kan ta oss över ängar och fram på skogsstigar eftersom vackraste hunden behöver springa fort och vara lös. Jag lär ju knappast hinna med på ett tag…

– En vagn som vi inte behöver vara särskilt rädda om, eftersom den kommer att köras mycket i skog och mark och åka bredvid vackraste hunden i bilen. Bland annat.

Så, jag hittade en Teutonia Misteral på nätet. Visserligen från -05, men väldigt fin och välvårdad, alltid förvarad inomhus. Den är svart och mörkgrå och i priset ingick både skötväska, myggnät, regnskydd, ett extrahjul, mjuklift samt en extra vindpåse, eller vad det nu hette…

Priset då, undrar ni? En ny, -2010 likadan kostar runt 9000:-. Vi gav 1300:-. Vi är nöjda och det känns som att vi vunnit 8000:-. Hm… Undrar vad vi ska göra för dem istället? Men med tanke på att vi både ska byta uppvärmningssystem i huset, byta alla fönster på nedervåningen och köpa ny bil, för att nämna några saker, så känns det som en väldigt bra prioritering från vår sida!

Nu ska jag gå ner i källaren och kolla lite på vagnen. Köra runt den lite kanske, bara för att öva. Lika bra det! Nu har snön börjat smälta och helt plötsligt ligger det en livs levande militärbebis i vagnen och sprattlar. Då gäller det att ha koll på hur den där vagnen fungerar. Vilket som är fram och bak till exempel. =S