Oj, vad grejer det har hänt sedan jag skrev sist! Men nu har jag bara ett par minuter på mig… Får ta det i nästa inlägg.
Nu ska Tuff-bästis, vackraste hunden och jag åka bil i någon timme för att köpa en barnvagn som jag hittat på blocket.se. Hoppas den är lika fin som på bilden! Håller tummarna…
Annars får vi i alla fall en trevlig tur i bilen!
Öppnade just dagens post. Månadens elräkning uppgick till inte mindre än FEMTUSENTREHUNDRA KRONOR!!
Fy fan.
Vill göra ett litet tillägg till föregående inlägg: Ibland, ytterst sällan, men i vissa specifikt förekommande fall, som till exempel gällande elräkningar, kan lagom vara alldeles lagom. Faktiskt.
Satt och läste mina favoritbloggar och inne på Marinas sida kunde jag läsa om att hon varit och fikat. Hon hade ätit en kladdkaka med vita chokladbitar i och marängtäcke. Lät ju helt fantastiskt, vilket hon också bedyrade med utlåtandet: ”Det bästa som har skapats på jorden, i ätbar version.”
Jag letade lite på nätet och hittade tillslut ett recept som verkade passa in perfekt på beskrivningen. För övrigt en väldigt god sida: http://mingodasida.blogspot.com
Militärpappan spelade nya versioner av barnsånger på datorn medan jag snodde ihop kakan lite snabbt. Den var faktiskt enkel – och supergod! Förmodligen ännu bättre imorgon när den fått stå och gotta till sig lite. Så är det alltid. I alla fall för mig. För mig och kladdkakor. Den rinner ju liksom inuti och det blir så svårt att äta. Man får snarare sörpla. Men där måste jag faktiskt framhäva snöns exceptionella verkan, även om jag ärligt talat börjar bli rätt trött på den. Snön alltså. Jag ställde den nygräddade kakan i den djupa snön några minuter och genast förvandlades konsistensen till ätbar. Underbart!
Vid senare eftertanke kan jag i och för sig se min egen glupskhet som den felande länken i kladdkakebaket. Jag vill ha nu! Vem står ut med att baka en kaka och känna alla underbara dofter, och slicka skålarna från smet och diska undan all skit för att efter olidligt väntande under gräddningstiden bara ställa kakan och låta den vila och gotta till sig flera timmar till? Inte jag i alla fall! Jag tycker det är jobbigt nog att den ska vara instängd i ugnen i 30 minuter.
Och jag är inte ensam. Vackraste hunden har plikttroget patrullerat mellan ugnen och den odiskade diskmaskinen under hela gräddningstiden, med nosen vindande i vädret, med hopp om att få en liten smakbit. Det fick hon inte. Inte tillräckligt snabbt i alla fall. Jag vill själv smaka först, så kan hon eventuellt få slicka min tallrik efteråt. Vackraste hunden är glupskare än mig. I protest hoppade hon i ett obevakat ögonblick upp på diskbänken och snodde en limpa bröd. Militärpappans kvällsmat.
Men så är hon ju vackraste hunden i en militärfamilj också. Här, som i all militär verksamhet gäller: ”Det man har, det har man. Det man inte har, det snor man!”
Receptet:
Kladdkaka med vit choklad och chokladmaräng
2 ägg
3 dl socker
1,5 dl vetemjöl
1 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
1/4 tsk salt
100 g smält smör
100 g vit choklad (Odense)
Chokladmaräng
3 äggvitor
2 1/4 dl socker
1,5 tsk maizena majsstärkelse
20 g mörk choklad, 70%
Vispa ägg och socker. Blanda de torra ingredienserna i en skål och vänd ner i äggvispet. Smält smöret och rör ner det. Hacka chokladen grovt och vänd ner i smeten.
Vispa äggvitor, socker och majsstärkelse tills marängen är styv. Smält chokladen och vänd ner den med ett par tag med slickepotten. Rör inte för mycket eftersom marängen ska vara marmorerad, inte enfärgad.
Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbara kanter (24 cm i diameter). Bred ut marängen på kladdkakan, forma gärna lite toppar av den. Grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader, ca 25-30 minuter.
Servera kladdkakan ljummen tillsammans med glass eller lättvispad grädde.
Militärfamiljen är i behov av en ny bil. En kombi. Att vi bara klarar oss med en sedan nu, med stor hund, det är ett under! Men nu när utökning i form av militärbebis anländer är det inte längre hållbart att inte ha kombi. Så vi har tittat och känt och suttit och klämt, men framförallt mätt. En bil med ett bagage stort nog för en barnvagn och en hundbur. Och så ska den vara gedigen, enligt militärpappan och i fin färg, enligt mig…
Vi har ingen brådska utan kan vänta tills i vår, men just nu står det mellan en Toyota Avensis och en Audi A6. Vi får väl se. Bagaget är som sagt avgörande i slutändan.
Vi har kollat på barnvagn också. Rättare sagt kollade vi först på barnvagn och fastnade för en speciell modell från Teutonia. Lite extra hög bland annat, så att den passar långa militärpappan. Att köra alltså. Sen kollade vi bil. En bil med bagageutrymme stort nog att få plats med en speciell Teutonia. Det var svårare och vi kom fram till att tänka om. Tänka bak och fram. Först en bra bil (i fin färg), sen en bra barnvagn (också i fin färg) som får plats i den gedigna bilen i fin färg. Tänkte att vi genom att tänka om, bak och fram, nu tänkte helt rätt! Men vi blev upplysta av bilförsäljaren att överraskande många tänker som vi gjorde först. En barnvagn först för ca 10 000 kr som ska passa i en bil för ca 200 000 kr! Jag är i alla fall glad att vi nu tänker på andra hållet. Känns mer rätt för oss. Men det är klart, alla är ju olika!
Imorgon ska vi kolla på braskamin. Tur att vi redan har köpt ett fint hus. Hade känts så otroligt frustrerande att hitta världens finaste braskamin, men sen inget hus som den skulle passa i!
Idag är vackraste hunden jättehungrig! Hon springer till sin matskål hela tiden och petar med nosen så att det ska låta högt och ljudligt i metallen. Sådär så jag inte ska orka höra mer, så jag ska lägga mat i den. Sen springer hon till mig och viftar på svansen samtidigt som hon tittar djupt in i mina ögon med huvudet på sned.
Men jag har inte gett mig. Ännu. Hon har nyss ätit, men tydligen inte tillräckligt. En timme har hon hållt på i alla fall. Åtminstone var femte minut. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och så lite pip på det.
Tur att inte mormor är här, tänker jag. Hon verkar tycka att jag är en hemsk människa mot vackraste hunden. För att vackraste hunden inte alltid får precis som hon vill. Som till exempel 20 potatisar och en hel gryta med söndagsstek. Och sås. Elaka Militärmamman. ”Hon kan väl få, men hon är ju hungrig, ser du inte det?” Hon är hund mormor! Hon är konstant hungrig och skulle kunna äta ihjäl sig. Men det tror hon inte på. Mormor alltså.
Eller som den gången vackraste hunden var så ivrig när hon skulle ut att hon höll på att välta mig och piskade mig i ansiktet med stenhårda svansen så att jag fick ett rött märke över kinden och glasögonen föll i golvet. En ganska vanligt föekommande händelse i vårt hem i och för sig. Men nu orkade jag i alla fall inte mer, så jag sa ifrån. Ordentligt.
Jag slängde bort vackraste hunden ett par meter in i hallen med ett mindre vrål, mest för att få lite extra krafter. Vrålet alltså. Vackraste hunden skakade lite på sig som vanligt och var påväg tillbaka till mig för att göra om samma sak igen. Också som vanligt. Men hon spydde först på golvet. På militärpappans nylackade askgolv.
Det var ju därför hon hade så bråttom ut! Förlåt, men hur skulle jag veta? När det händer varje dag. Falskalarm 99 ggr av 100. Då får man skylla sig själv, anser jag. Hör du det, vackraste hunden? Man har sig själv att skylla!
Mormor hade dock en helt annan vinkel på historien. Säkert höll vackraste hunden med. Hon fick ihop det till att hon blev så ledsen när jag slängde bort henne från mig – så att hon spydde!
Ja, då är man fanemej ledsen må jag säga!
Jag älskar att vi använder oss av flextid på jobbet! Förra veckan arbetade jag 55 timmar, så jag var ganska trött i början av den här veckan. Så idag lyxade jag till det med att bara jobba halva dagen!
Var på halvtidsbesök hos barnmorskan och fick veta att mitt blodvärde har sänkts från 137 till numera 113! Så det är nån järntablett om dagen som gäller från och med nu helt enkelt. Annars var allt bara bra och hon kommenterade inte ens min vikt. Tur för henne. Inte för att jag tror att jag ökat nåt enormt, utan för att många av mina kompisars barnmorskor verkar ha snöat in på att 8 kg är det enda som behövs. På 40 veckor. Allt annat är överflödigt och dumt. Äckligt och odisciplinerat. (Min tolkning) Jag blir vansinnig bara jag tänker på det!
Sen åkte jag i alla fall till Fina Evelina som har en underbart vacker mage där det bor en bebis som inte har velat titta ut än. Hon bjöd på otroligt goda och fluffiga scones med marmelad och ost. Mums! Och minisemlor! Ja, det slank ner.
Vackraste hunden och jag var på promenad på en fin obebodd ö mitt i ingenstans. Men det blev mörkt och vackraste hunden försvann. Det vill säga hon kom inte när jag ropade. I takt med att mörkret föll började jag känna mig lite orolig. En oro jag inte kännt av i mitt liv förrens nu. Jag tänkte att vad händer om jag trillar ihop i en hög här nu av någon anlening, typ att vackraste hunden kommer springande i sju-helvetersfart rakt in i mig så att jag bryter båda benen på minst tre ställen- vardera! Vad gör jag då? Hur ska någon hitta mig här? Hade ju inte ens mobiltelefon med mig och var flera kilometer från bilen och än längre bort från närmaste hus!
För att om vackraste hunden faktiskt kommer springande i sju-helvetersfart rakt in i mig så att jag bryter båda benen på minst tre ställen – vardera, så kanske jag dör här i snön. Om. I så fall kommer det inte någon militärbebis den 5 Juli. Och det kan jag ju faktiskt inte riskera!
Så jag stod blixt stilla tills vackraste hunden dök upp igen, ca 3 minuter (mörkret faller snabbt så här års), så jag kunde vara med på vilket håll hon faktiskt skulle svänga om mig, så jag hade en chans att veja undan. För hon kom faktiskt springande i sju-helvetersfart. Som vanligt. Och hon är en sjukt bra fintare som alltid stryker sig mot benen i den höga farten. Så det gäller att vara med!
Jag samlade ihop mig själv och släppte vackraste hunden framför mig. Sen gick vi snabbt till bilen och åkte hem.
Konstigt detdär. Hur till och med ens tankevärld förändras. Tydligen inte bara vikten som ökar, järnvärdet som sjunker, tårarna som blir fler och lugnet som infinner sig. Utan tydligen en oro som för med sig ett annat sätt att tänka.
Tänka Om.
Idag är jag gladare. Och vackraste hunden är också gladare. Tack och lov!
Och den uteblivna förberedelsen till utskällning blev till två bakade tigerkakor att bjuda de små sötingarna på till fikat imorgon. Tänk vad allt kan vända snabbt!
Sen kom det en kille och sålde ett larm till mig. Och jag öppnade ytterdörren i kolmörkret. För en främling. Man dessutom. Men jag hade vackraste hunden hängande i nackskinnet i ena handen, tydligt synlig för säljaren, med skäll och morr.
Vilken underbar hund jag har!
Idag har jag lovat vackraste hunden att vara gladare. För hennes skull. Hon hade för övrigt gått in på toaletten och lyckats få upp sanitetsbehållaren/papperskorgen. Dess innehåll låg spritt på ovanvåningen. Nice! Allt utom mina använda trosskydd. De hade hon käkat upp! Som vanligt.
Jo, så är sanningen. Sanningen med att vara hundägare. Bara så ni vet.
Så idag blir det en trevligare dag. Jag är trevligare idag. Ni skulle bara veta! Ni får veta. Ikväll.
Puss!
Jag är trött, less och uttråkad. Har ont i magen och saknar militärpappan. Jag är irriterad på mina undersåter som tar så mycket för givet. Som klagar på andra, men inte lever upp till sig själva.
Funderar fan på att förbereda värsta utskällningen tills imorgon. Gud vad förvånade de skulle bli. Men orkar inte.
Men kommer det gnäll ur de små käftarna imorgon, då jävlar kommer det att smälla. Högt, ljudligt och starkt! det ska ni veta.
Vackraste hunden är uttråkad och trött på mig. För femte gången på två minuter har hon nu hämtat mina vantar och ligger och gnager på dem. Suck.
Jag behöver inte förbereda nån utskällning tills imorgon. Jag litar fullt och starkt på att mina graviditetshormoner stöttar mig där!
Så, nu hörde jag ett knak. Nu bet hon ett stort hål i min varmaste mössa. Hundjävel!
Idag fyller jag 29 år. Och det är nog faktiskt första gången som jag nästan glömt bort min födelsedag. Det enda som kretsar i min hjärna är när militärbebisens födelsedag ska bli!
Lite folk kommer över ikväll och jag kom plötsligt på igår kväll, när jag redan gått och lagt mig, att jag inte har förberett nåt alls. Inte städat, inte handlat, inte ens kommit på vad jag ska bjuda på! Så det kom vi på i strax innan vi somnade igår. För övrigt så är militärpappan hemma denna vecka för hemstudier och jag njuter verkligen varje morgon av att få vakna ihop! (Åh, vad jag alltid ska känna såhär.)
Alla andra hade ju i alla fall kommit ihåg min födelsedag och jag har fått otaliga sms och telefonsamtal och facebookhälsningar… Nästan så det känns lite överdrivet, som att jag inte skulle vara värd det. Märklig känsla för övrigt.
Tuffbästis hade skickat ett sms där det stod att när jag blir sötsugen idag så var det bara att kolla i kylen på jobbet. Och där stod en jättefin bakelse till mig som hon varit och lämnat i hemlighet i morse! Jag har till och med fått en bukett tulpaner från min chef!
Som en extra födelsedagspresent blev min graviduniform klar idag och den satt jäklar perfekt! Nu är det bara skjorta som går att knäppa som saknas… Men det tar vi en annan dag.
Nu ska jag sticka och träna, vi får ju göra det på arbetstid, så underbart bra! Sen är det fackmöte dit jag tydligen är nominerad som styrelsemedlem. Sen snabbt till affären och handla tills ikväll och däremellan hämta tårta på konditoriet. Nu höll jag på att glömma tårtan med. Och min födelsedag. Igen.