Tisdag och yogatime på jobbet. Underbar start på dagen! Den asana jag utför på bilden ovanför är en utmaning för både balans och rörlighet. Testa!

Imorgon har vi Garnisonsmästerskap i 10 km terränglöpning. Jag har anmält mig med målet att springa runt på ungefär en timme. Min höft begränsar mig men jag väljer ändå att deltaga, det blir så mycket roligare då! Sjukt svårt och frustrerande att tänka bort viljan att göra en bra tid! Så jag väljer att istället fokusera på att ha roligt och göra ett bra lopp efter rådande förutsättningar.

Oavsett det ska bli riktigt kul! Hoppas på många glada deltagare och vackert höstväder för att förstärka känslan ytterligare.

Jag sprang en kort runda i lugnt tempo idag efter att ha vilat i ett par dagar. Det kändes bra och vädret var med mig. Karlskrona visade sig från sin allra bästa sida, igen!

Min tröttsamma höfthistoria som numera har över två år på nacken har tagit en vändning! I våras fick jag komma till en idrottsskadespecialist i Malmö och har sedan dess väntat på en tid dit igen för att få en spruta i höften. Tiden inföll förra fredagen och för att göra en lång historia kort så fick jag sprutan. En galet lång och något för grov nål rakt in i höftleden. Så läskigt att jag nästan var tvungen att svimma två gånger efteråt. En gång i varje hörn av behandlingsrummet. Och jag som:

1. Aldrig har svimmat
2. Har en hög smärttröskel
3. Är bra på att verka helt oberörd i ytterst märkliga situationer.

Oavsett. I sprutan fanns en bedövning som gjorde att jag inte kände någon smärta alls i höften under några timmar. Dessutom var det cortison i sprutan. Förhoppningsvis håller sig min höft smärtfri ett tag framöver och jag kan fokusera på att bygga muskler i och runt höften.

Så jag njuter av ett helt smärtfritt tillstånd och tränar på! Såklart är jag rädd om höften. Men det är en klart väsentlig skillnad att vara rädd OM höften och att vara rädd FÖR höften!

Livet alltså. Med två smärtfria höfter. Så fantastiskt!

Denna vecka är jag på Kungsholms Fort i Karlskrona skärgård där jag håller UGL-kurs. En fantastisk möjlighet och förmån med mitt jobb! Förutom att själva kursen är väldigt intressant att hålla är det ett härligt ställe att vara på, på Kungsholms Fort.

Jag passar på att träna när jag bara har mig själv att hålla koll på, och inga barn som ska till förskolan och jag kan sätta mig vid ett dukat bord alla måltider. Men schemat är tight och träningen hinns säkrast med innan man går upp eller efter man gått och lagt sig, typ.

Jag tränar därför tidig morgon eller sen kväll. Fördelen är soluppgången, solnedgången och havet. Träning with a view! Löpning, yoga och crossfit. Denna morgonen blev det även en promenad. Härligt!

Herrejösses vilken galen vår det har varit med väldigt mycket jobb, uppstart av Uppenbart AB, kurs och certifiering till ICC coach, uppsatsskrivande i skolan, en make som jobbat ovanligt mycket borta och en nära anhörig som varit mycket sjuk. Allt har gått i ett rasande tempo och jag har älskat det! Inte att personer som jag står mycket nära är sjuka, men allt annat!

Såklart har jag fått prioritera och för ovanlighetens skull har jag prioriterat bort istället för till, som är lite mer det jag brukar göra. Denna vår har jag prioriterad bort träning. Det är väldigt ovanligt i mitt liv men kändes under omständigheterna ovanligt bra. Min höft har ju krånglat och jag lyckas liksom aldrig bli bra så någonstans har jag liksom tröttnat på att träna för att bara få sluta hela tiden.

Fördelar med att prioritera bort träningen under våren:
1. Otroligt mycket tid har skapats. Tid att göra annat med.
2. Jag har ätit lunch med vänner och kollegor i lugn och ro.
3. Jag har sluppit duscha och byta om flera gånger varje dag. Vilket i sig har skapat ännu mera tid.

Nackdelar med att prioritera bort träningen under våren:
1. Inledningsvis saknade jag träningen väldigt mycket. Det kändes som ett sorgligt farväl, som att jag och träningen gjort slut mot min vilja.
2. Efter ett tag fick jag ont i kroppen.
3. Jag känner mig slapp och klen.
4. Jag får verkligen anstränga mig för att inte säcka ihop i min hållning.
5. Jag saknar adrenalinkickarna som träningen gav mig.
6. Jag saknar att vara helt slut i kroppens alla muskler.
7. Osv, osv…
Så det här går ju verkligen inte längre, det håller inte! JAG VILL TRÄNA!!!!! Så sedan jag gick på semester för någon vecka sedan har träningen åter inträtt i mitt liv. Jag försöker att ta det sakta, sakta… sakta för att höften ska få en chans att vänja sig, att hålla.

Jag hittade snabbt tillbaka till yogan igen. Gud vad jag älskar yoga! När jag rullar ut min matta och börjar djupandas tar det inte lång tid innan jag hittar mitt lugn. Allt annat försvinner bort och jag går in i mig själv. Även om barnen yogar med mig, tv:n står på och telefonen ringer. Älskar det fokus jag kan uppnå så snabbt med yogan och mental träning!

Löpningen kom snabbt där efter. Jag springer oftast med Läkaremamman och eftersom hon födde barn för fem månader sedan är hon noggrann med att ta det försiktigt och lyssna på kroppen, vilket passar mig utmärkt just nu! För även om jag skulle vilja och orka springa två mil idag, så gör jag det inte. Jag springer nu tre pass i veckan och inte längre än ungefär 6 km. 6 km löpning tyckte jag för ett år sedan inte att det var värt att byta om för… Prioriteringar.

Styrketräningen saknar jag mycket och därför välkomnar jag mina svettiga gympass med öppna armar. Välkommen också du, du trogne läsare, att hänga med mig igen! Välkommen tillbaka till Militärmamman!

Jag kanske är en av de sista och jag trodde kanske aldrig att det skulle vara möjligt, men: jag har funnit kärleken till yoga! Jag är störtförälskad och längtar efter varje pass på min matta framför brasan hemma i vardagsrummet!

Det började med att jag läste Yogagirls bok; hennes okomplicerade sätt, inre styrka och många visdomsord,  som jag skulle önska att bland annat alla tonårstjejer tog del av, fick mig att se yoga ur en annan vinkel. Jag lärde mig Solhälsningen till att börja med. Eftersom att jag inte har möjlighet att träna som jag brukar (pga höftskadan) fick yogan en plats i mitt liv och det är jag så glad för idag! Alltså, inte något ont som inte för något gott med sig…

I takt med att yogan fick mer plats i mitt liv fick även mental träning det. Jag tränar just nu efter ett program med muskulär avslappning och det är fantastiskt att känna framstegen! Yogan ligger nära avslappningsträningen och jag kommer snabbt in i andningen så jag kör ofta på med ett yogapass efter den mentala träningen.

Mitt favoritställe är just nu framför brasan i vardagsrummet när allt är lugnt och stilla. Där är det både lugnande och varmt. Den senaste veckan har jag längtat så efter yogan att jag stigit upp tidigare för att köra morgonyoga.

Välkommen till mitt liv Yoga, du har kommit för att stanna!

Så länge jag kan minnas har jag haft en trötthetskänsla i min rygg, i svanken. Det har inte gått någon som jag umgås med förbi att jag gärna vrider och knäcker kroppen i allmänhet och ryggen i synnerhet. En gång har jag haft ryggskott, när jag mestadels bar runt på två gulliga dunderklumpar hela dagarna och sedan dess är jag livrädd att hamna där igen!

Jag är noga men samtidigt väldigt försiktig med att träna nedre delen av ryggen för gör jag minsta fel eller lägger på för mycket vikt så får jag ont direkt. Samtidigt; om jag inte tränar ryggen på någon vecka får jag också ont på en gång. Jag har kommit fram till att jag behöver mycket ryggträning och att jag gör bäst i att utesluta vissa övningar helt.

Jag är både svankryggad och väldigt rörlig och det gör att jag lätt ”tappar” core-kontrollen i vardagen. När jag tränar är jag väldigt fokuserad på min coremuskulatur men i vardagen är det sämre och jag glömmer bort mig ibland. Jag hittar mig själv i vridna lägen med fötterna åt ett håll och överkroppen åt ett annat, länge. Eller så sjunker jag ihop där jag sitter vid mitt skrivbord eller i soffan på kvällen.

För ett tag sedan fick jag möjlighet att testa ett smidigt ryggstöd från Vulkanskydd. Det är smidigt på så sätt att jag skulle kunna ha det under uniformen på jobbet utan att det märks. Jag har använt det hemma någon timme om dagen sådär i olika situationer. Jag har haft det när jag lagat mat, nattat barn och slösurfat i soffan. Vid ett tillfälle under denna tid fick jag sådär ont i ryggen som jag får när jag slarvat med träningen och jag tog på mig skyddet som jag hade hemma. Det var en väldig skillnad på att ha det på sig istället för som jag brukar ha; en vetekudde fastspänd runt midjan med ett spännband… Skyddet satt för det första både stadigare och bättre och det hjälper mig att komma ihåg min coremuskulatur.

Jag gillar skyddet och har det ofta vid tillfällen när jag vet att jag lätt sjunka ihop, som när jag sitter länge i soffan. Då har jag stödet på mig en stund och sedan tar jag av mig det och har då lättare att behålla en bra hållning för att jag blir påmind om det.

En gång ryggskott – aldrig mer ryggskott!