Militärpappan, Elise och Vackraste hunden är fortfarande på vift och jag har inte sett dem sedan i måndags morse. Det är första gången, ever, som jag är borta från Elise såhär länge och aldrig tidigare har de åkt ifrån mig, det är i så fall jag som lämnat övriga familjen för ett par dagars arbete på annan ort.
Hur känns det då?
Det är klart att jag saknar Elise när jag hör henne säga ”HEJ” i telefonen och när det kommer ett mms i mobilen med en fin bild på trollungen! Fast i övrigt måste jag säga att det är väldigt skönt att få vara ensam ett tag! Sedan 10 månader tillbaka har jag näst inpå suttit fast i Elise och hälften av den tiden har jag varit ensam med henne eftersom Militärpappan veckopendlade till Halmstad hela förra året.
Jag har aldrig varit en människa som gillat ensamheten särskilt mycket. Visst har det varit skönt att vara själv ibland men då har jag gått ut en runda i skogen eller möjligtvis att jag gillat att vara ensam hemma någon gång då och då, men överlag älskar jag att ha människor runt omkring mig. Jag är en social typ.
Speciellt under graviditeten var det många som sa åt mig att jag skulle passa på att njuta av lugnet, friheten och ensamheten, för snart skulle den vara över. Märkliga uppmaningar, om ni frågar mig! Jag kunde i alla fall inte tvinga mig själv att njuta av att vara ensam när jag helst av allt ville träffa folk. Det var lika svårt som att tvinga fram en njutning i att inte göra någonting alls, när jag i själva verket älskar att ha tio bollar i luften!
Den här ensamheten kom lägligt. Jag har mycket på jobbet, jag är väldigt trött av all allergi och det var längesedan jag var för mig själv, utan måsten. För första gången i mitt liv har jag verkligen njutit av att det är knäpptyst i huset och att när jag plockar undan stannar det undanplockade på det stället jag nyss lade det. Jag har njutit av friheten att kunna komma och gå som jag vill utan hänsyn till någon annan. Jag har kunnat gå i skogen för att jag själv har lust och inte för att Vackraste hunden måste ut. Jag har fikat med Tuff-bästis på tider då jag annars skulle nattat Elise, pratat länge i telefon med vänner om kvällarna när jag annars hade gått runt i huset och plockat efter dagens upptåg. Jag har tränat direkt efter jobbet, vilat en stund på soffan och ätit mat som jag lagat åt bara mig själv. Jag har lunchat med Övermormor och hängt med Hemliga Marie, träffat tjejerna för klädbytarkväll, klippt gräsmattan, solat en stund och spatserat runt på ägorna, det vill säga vår 900 kvm villatomt. Framförallt har jag sovit som en klubbad säl och vaknat med huvudvärk varje morgon för att sömnen förmodligen varit mycket tyngre än vanligt.
Nu har jag varit ensam klart för denna gång och även om jag verkligen njutit till fullo kommer jag att njuta ännu mer av att få hem min fina lilla familj i eftermiddag! Och så kan man väl säga att det varit en bra uppladdning inför de två ensamma-mamman-veckor med Elise och Vackraste hunden som stundar efter helgen då Militärpappan åker ut på sjön igen för jobb!
Det låter som att du haft det riktigt bra de här dagarna! Vilka bra saker du har gjort!
Mitt behov av ensamtid har ökat sen jag fick barn. Innan Isak kom hade jag inte ett stort behov alls av att någonsin vara ensam. Nu kan jag tycka att det är skönt om E ska ut någon kväll så att jag får vara hemma och njuta av tystnad.
man behöver vara ensam ibland lika mycket som det är viktigt att vara bara vuxna (ensam med sin partner här kallar jag det vuxen)ibland!
tack för samtalet =)