Förlossningsberättelse ännu mera fortsättning

Min förlossning tog ett tag och den slutade inte som många andra där man ett par timmar efter förlossningen skickas till BB och sedan hem dagen efter. För er som inte följt bloggen så länge kan ni här läsa min  förlossningsberättelse och fortsättningen med om ni är intresserade.

Förra berättelsen slutade med att jag fick ett krampanfall tre timmar efter förlossningen i samband med att jag skulle kissa. Militärpappan blev väckt och fick Elise rullad till sig i en vagn medan han såg mig bland en massa slangar och folk i vita rockar som rullade ut mig från rummet…

Som tur är hade jag två barnmorskor inne i förlossningssalen då jag föll ihop och började krampa. Ja, Militärpappan var också där, men han är ingen man väcker så lätt! Barnmorskorna tog emot mig när jag föll och gav mig snabbt Stesolid (en kramplösande spruta) så krampen var kortvarig, ungefär 20 sekunder. Jourläkare och narkosläkare tillkallas och jag får flera mediciner intravenöst, jag vet inte vad allt är men får ett hum av att googla det. Av alla ord får jag ihop det till att de först ger mig en hög dos magnesium för att förbereda blodet på mer och för att få en snabb effekt. De mäter den urinmängd som kommer ur mig då jag har kateter. Blodprover (toxprover) tas och visar att jag har stigande kreatinin och låga halter natrium i blodet varför det sätts in Acetat och Natriumklorid. Jag får även Syntocinondropp.

Allt detta händer klockan 06.00 och 06.07 överförs jag till intensivvårdsavdelningen (IVA) för fortsatt vård. 40 minuter senare kommer en läkare till Militärpappan för att informera om mitt tillstånd, att jag mådde bra efter omständigheterna. Det var ett lugnande besked för honom.

På IVA får jag fortsatt magnesiumdropp. Jag har även en atonisk blödning som är en följd av att livmodern inte drar sig samman som den ska. Det är vanligast efter en långdragen förlossning. Mot detta får jag mera Syntocinon. Blodtrycket ligger bra och tas nästan varje sekund direkt i blodet (coolt), resultatet visas på en tavla bakom sängen. Jag får medicin som motverkar blodpropp (Trombosprofylax med Fragmin).

Vid 10.30-tiden vaknar jag upp och frågar var jag är. Jag ligger i en sjukhussäng och har slangar överallt på kroppen, känns det som. I händerna, armvecken, underarmarna, underlivet och ansiktet. Det sitter en man vid datorn bredvid mig och svarar att jag är på IVA. Han är sjukskötare och har som uppgift att ”punktmarkera” mig, han måste vara i rummet hela tiden. Han verkar snäll. Jag är inte rädd och kommer ihåg allt tills jag föll ihop på förlossningen. Han berättar vad som hänt sedan dess och jag frågar efter mitt barn och Militärpappan.

Några minuter senare kommer Militärpappan och Elise till mig, med sig har de två barnmorskor. Elise läggs mot mitt bröst och i journalen står det att ”Flickan suger med perfekta tag…” i en halvtimme står de där allihop och tittar på mig när mitt barn ammar med perfekta tag, det är Militärpappan, IVA-skötaren, barnmorska ett och barnmorska två. Barnmorskorna hjälper mig att lägga Elise till andra bröstet, jag var så full av slangar så det var svårt att röra armarna som liksom behövs när man ska amma i en säng. Sedan går barnmorskorna ut så Militärpappan, jag och Elise får vara ”ensamma” med IVA-skötaren i 20 minuter medan hon ammar på andra bröstet (Elise alltså, inte IVA-skötaren). Jag vet inte vad vi pratade om. Vi höll mest varandra i handen och log och var allvarliga. Det kändes skönt att ha dem där.

Elise och jag på IVA

Elise och jag på IVA

Jag får mera blodtrycksmedicin och somnar. Min livmoder drar inte ihop sig som den ska och det kommer ganska mycket blod när de trycker sådär läskigt på magen. Jag får medicin (Cytotec) och några timmar senare ser det bättre ut på den fronten. Militärpappan och Elise kommer ner en gång under eftermiddagen med för att amma. Lilla Elise söker efter Militärpappans bröst och då kommer de till mig. Underbart! Annars håller Militärpappan till på förlossningen och uppe på BB för de vanliga kontroller som görs på barnen. Elise var ju frisk, men jag sjuk, så Militärpappan fick sköta alla de kontakterna.

Mitt blodtryck är högt och mera mediciner trycks in i mig. Senare på kvällen får jag komma upp till Förlossningen och Militärpappan och Elise igen. Jag får äta och dricka. Tack. Det kliar i näsan för de har satt på mig en så kallad grimma med syrgas. Den låter och kittlas. En del av alla slangar kopplas bort från mig, men inte katetern. Den är otäck och skaver men vad gör det? Jag får vara nära min familj!

Fortsättning följer…

4 thoughts on “Förlossningsberättelse ännu mera fortsättning

  1. Tänk vad olika förlossningarna är. Och om ni skaffar ett barn till kommer ju de graviditeterna och förlossningarna också skilja sig åt.
    Vår eld låg på en halvö så hela Vänern fanns bakom. Men den tog ju som sagt inte bort lukten.

  2. ja det där med förlossning blir nog aldrig som man tänkt sig.
    hoppas på bättre ”tur” nästa gång för både dig och mig.
    men det blir offeliakliniken innan det är dax nästa gång…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *