Två glassbåtar senare…

Ja, två glassbåtar senare känns det faktiskt helt okej att vara själv igen. Det kan i och för sig också ha att göra med att jag fick sova nästan hela natten. Vackraste hunden ser nämligen det som sitt största mission när jag är ensam att skydda mig från allt ont här i världen. Eller i huset i alla fall. Och ni skulle bara veta hur mycket onda otäckheter som finns i vårt hus när vi är ensamma, enligt vackraste hunden…

Kanske en bra övning att inte få sova ostört en hel natt, tycker säkert en del av er nu, eller? Men den bebis som låter som vackraste hunden när den vaknar på natten… den finns inte. Då dör jag. Igen.

Helt plötsligt, utan förvarning ger vackraste hunden ifrån sig ett fruktansvärt högt, genomskärande skall som är så kraftfullt att hon börjar yla, innan hon fortsätter. Ni vet som när bebisar skriker tills de inte får nån luft och sen är de tysta ett par sekunder innan skiten är igång igen. Jag, som vanligtvis vaknar av att vackraste hunden byter liggställning två rum bort, fullkomligt chockeras av detta enormt obekväma ljud. Jag vaknar liksom med hjärtat i halsgropen och får svårt att andas en kort stund.

Ibland tystnar hon efter en stund, ibland inte. Somliga nätter står hon helt stilla stirrandes ut i kolmörkret med ett dovt morrande, skorrande ljud, hur länge som helst.

Men igår natt orkade jag inte mer. Det rann över. Jag mordhotade henne. Den vackraste hunden blev hotad till döden av mig, som älskar henne mest…Ja, vad mer ska jag säga? Jag har lite dåligt samvete såklart, men hundfan var skrämd att tiga och jag fick sova en hel natt.

Min slutsats: Kombinationen glassbåt och mordhot är jäkligt underskattad!

One thought on “Två glassbåtar senare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *