Ja, igår smällde det till rejält hemma hos oss! Vi bråkade. Utav bara helvete. Ja, eller jag bråkade. På militärpappan och på servitrissystern. Jag vet inte ens hur det började, vad som utlöste min tickande bomb. Det enda jag med all säkerhet vet är att bomben hade satts på nedräkning redan tidigt samma morgon. Eller kvällen innan, eller kanske till och med veckan innan..? Vi säger förra året, så är jag på den säkra sidan!
Samma morgon gick jag i alla fall upp först, som vanligt. Jag kände på ytterdörren, också som vanligt nu för tiden. Upplåst. Vår ytterdörr hade alltså för fjärde gången på sju dagar varit upplåst hela natten. Välkommen tjuvar! Och jag tycker inte att det är okej. Jag vill inte sova med upplåst ytterdörr! Den har ju ett lås och tyvärr bara ett, men då ska det för fan vara låst också!
Vad är jag rädd för? Militärmamman som ibland sover helt ensam i ett tält eller under en gran utan någon som helst jävla dörr, mitt i en skog i kolsvart mörker. Men det är en helt annan sak. Då är man liksom med på det (dessutom har man ett vapen lättillgängligt i sovsäcken).
Hur som helst, dagen fortsatte. I samma stil – allt var fel. Militärpappans fel såklart! Det var alltifrån små missförstånd och dåliga bortförklaringar till rent matyrskap och ond bråd död. Typ. Tick, tack – bomben räknade ned, tiden var knapp och ungefär i samma stund som servitrissystern kläckte ur sig sin enorma medkänsla för militärpappans fruktansvärda situation, att leva ihop med en sådan förskräcklig människa som militärmamman, ungefär precis just i den millisekunden small bomben. Pang.
För att inte orsaka mer lidande för vare sig mig själv eller någon annan (mest mig själv) rymde jag. I bilen. Just då var jag i min olycka väldigt glad att jag var gravid. Gravid innebär nämligen att vara nykter. Jämt. Nu brukar jag i och för sig vara nykter jämt även när jag inte är gravid, men ändå! (Det gäller ju att se det positiva i allt.) Nu var det så påtagligt. Och svinkallt ute.
Jag åkte till en mack och tröstköpte en kokt korv med bröd som jag sedan tröståt, men slängde halva då jag kom på mig själv att egentligen inte alls vara det minsta hungrig. Varken jag eller bebisen faktiskt. Det var egentligen första gången på över tre månader som jag hade en gräns när det gäller att trycka i mig mat. Och då blev jag så glad att jag genast startade bilen och rymde hem igen. Till militärpappan och servitrissystern som var lika glada att se mig som jag själv blev då jag upptäckte min mat-gräns.
Så levde vi lyckliga i alla våra dagar! Ja, eller ett par minuter i alla fall…