Jag har fått förfrågning om vad jag gör på mitt jobb, hur en arbetsdag ser ut för en officer och jag tänkte att jag skulle svara på det lite nu och sedan fortsätta med något inlägg emellanåt när jag jobbar, som mer naturligt. Till att börja med vill jag säga att man som officer kan arbeta med många saker och med olika inriktning, liksom många andra yrkeskategorier kan göra.

Vi brukar skämtsamt säga att vi valde ”Ett omväxlande jobb i skärgårdsmiljö” för det är vad det stod på rekryteringsbroschyrerna på min tid. Även om vi ironiskt kastar ur oss den meningen när vi för sjätte dagen i rad står på skjutbanan och utbildar soldater som på löpande band, så ligger det mycket sanning i det som broschyrerna utlovar. Det är verkligen ett omväxlande yrke och det är en av anledningarna till att jag valde just officersyrket!

Sedan två år tillbaka jobbar jag på en av Försvarsmaktens skolor som lärare och utbildar kadetter, som ska bli officerare, i ledarskap och pedagogik. Mycket av mitt nuvarande jobb består i att lägga upp, planera, genomföra och utvärdera utbildningar inom mina ämnen, som en gymnasie- eller högskolelärare ungefär, kan jag tänka mig. Jag håller även en och annan inspirationsföreläsning och särskilda utbildningar i färdiga koncept, som Utvecklande Ledarskap (UL) och Utveckling Grupp Ledare (UGL).

En dag på mitt jobb kan bestå i allt ifrån att sitta vid datorn och planera lektioner och hålla föredrag för 5-200 personer till att stå på skjutbanan med en pistol eller ligga ensam i en sovsäck under bar himmel ett par nätter. Vissa dagar tillbringar jag på möten i Karlskrona, Halmstad eller Stockholm medan jag andra dagar går flera mil med tung packning. Som sagt: Ett omväxlande yrke i skärgårdsmiljö!

Jag kommer att skriva mer om detta löpande under tiden som jag jobbar, så håll utkik om ni är intresserade!

En dag på jobbet. Går fanvakt på kadetternas examen!

Igår pendlade vädret mellan skinande sol och totalt ösregn. Sen kom regnbågen och åskan. Och lite mera regn. Jättehäftigt att ligga här inne och titta ut på. Underbart att inte jobba och vara på typ överlevnadsövning! Då brukar jag pricka in sånt väder. Precis när man fått på sig alla regnkläder och lyckats göra tätt så man inte blir blöt, så skiner solen upp och man håller på att svettas ihjäl. Man tar då av sig regnkläderna igen. Bara för att det så snart de är av åter ska börja spöregna! Det är så det håller på. Oftast hela övningen.

Och nu kanske ni tänker att det bara är att knäppa upp regnjackan, så knäpper man den snabbt igen om det börjar regna… Men det fungerar inte så, tyvärr. Inte i militären. Antingen bär man utrustningen med värdighet, det vill säga helt knäppt. Eller så bär man den inte och då ska den rullas ihop på ett speciellt sätt och packas ner i ryggsäcken som ska knäppas igen på ett annat speciellt sätt. Allt för enkelhetens skull. Tänk om fienden anfaller och regnkläderna inte är nedpackade på det speciella sättet. Då dör man. All kan härledas till striden. Nämligen. Och dö vill man ju inte. I alla fall inte på grund av att man vikt ihop sitt regnställ på fel sätt!

På mitt arbete råder det så kallad snoppstruktur, för att uttrycka mig milt. Med detta menar jag att det nästan uteslutande arbetar män där, som har en manlig chef, som har en manlig chef som har en manlig chef. Och det slutar inte där. Även dessa män har en hel radda med andra manliga chefer lokaliserade någon annan stans i landet och dessa i sin tur styrs av den manlige chefen, Överbefälhavaren. Bara namnet säger att ingen kvinna någonsin kan nå titeln. Överbefälhavarinna. Folk skulle skratta!

Denna snoppstruktur genomsyrar organisationen genom alla nivåer. Jag trodde i min enfald att jag någorlunda hade lyckats etablera en liten, liten prick av snippakultur, men ack så fel jag hade! Männen är fullkomligt livrädda! De håller krampaktigt tag i det förflutna och den stadiga, väl beprövade struktur som inte blivit ifrågasatt alls på typ tio tusen år. De är bekväma. Jag är obekväm. de har snopp. Jag har snippa. Jag utgör ett hot. Ett hot bra mycket större än omvärldens konflikter och oroshärdar. Ja, ärligt talat.

Jag är så urbota fucking jävla trött på snoppstrukturen! Det är alltid samma visa. Först får man inte vara med och leka, ställs utanför, trots att man gör sitt yttersta för att anpassa sig. Att försöka gilla snoppstrukturen. Tillslut hittar man sin egen väg och ändå så att säga ”kittlar gubbnerven” lite, genom att starkt ta avstånd från alla andra kvinnor och deras åsikter, men framförallt genom att visa att man egentligen inte tar sig själv på allvar. Då kan man vara okej, man får vara med att leka. Men man är strängt övervakad. Allt man gör observeras och noteras. Tills den dag då man går över gränsen, råkar visa att man faktiskt tar sig själv på allvar, att man har en avvikande åsikt som man står för, en annan vinkel.

Då klipper de banden. Klipp, klipp! Vänder en ryggen. Som att man aldrig varit en av dem, aldrig fått vara med och leka egentligen. Kvar står jag ensam och undrar vad som hände. Var alla tog vägen. Fast jag vet. Jag har alltid vetat. Vetat, men inte velat tro. Trängt bort.

Det är så det är. Utifrån min värld.

Sen att jag fick ”rätt” i frågan, att min åsikt var den som den manlige chefens manlige chefs manlige chef valde att gå i linje med när han fattade beslutet som rörde hans manlige underställdes, manlige underställdes, manlige underställdes, kvinnliga underställda, spelar ingen som helst roll för mig längre. Inte när snoppstrukturen är det viktigaste för dem alla.

Kränkt. Så kände jag mig idag. Påhoppad, attackerad och missbehandlad.

Jag skrev ju igår om att jag bokat in ett möte med Super-duper-chefen och bestämde mig, för att vara proffessionell och artig, att även bjuda med Förlegadechefen, då jag vet att hans åsikt i frågan som Super-duper-chefen ska fatta beslut om, är viktig men att den går rakt emot min.

Men när jag kom med min vänliga inbjudan fick jag ett vrål och en halv utskällning tillbaka. På direkten. Förlegadechefen var asförbannad och all hans livs ilska kom ut över mig. Där och då. Så kändes det. Först höll jag mig lugn och saklig, men tillslut tappade jag min högst proffessionella attityd och skrek tillbaka. Då verkade han bli förvånad. Trodde han inte att jag kunde skrika eller?

Allt slutade med att jag tackade för det ovisade intresset och beklagade han inte kunde se det hela ur ett vidare perspektiv.

Efteråt kände jag mig otroligt arg, ledsen, irriterad, störd, förbannad och kränkt. Kränkningskänslan var den värstaste… Som att jag var mindre värd, patetisk och ensammast. Jag försökte tänka rationellt och se på hela händelsen ur ett helikopterperspektiv. Lite klarare blev det, men känslan bestod.

Jag sökte stöd i Jätte-chefen och Chefen, fick i mig lite lunch och lyckades samla ihop mig bra. Jag drog igenom mitt tal, som jag snart skulle hålla för Super-duper-chefen, tre gånger framför spegeln på toaletten. Sista gången såg jag riktigt självsäker och lugn ut. Det hjälpte!

Sedan var det dags för mitt möte med Super-duper-chefen. Det gick himla bra och känns nu skönt att ha det avklarat. Jag var saklig och konkret och det kändes som att jag fick fram det jag ville ha sagt på ett bra sätt.

Super-duper-chefen lyssnade på mig, ställde några frågor och bad om att få helgen på sig att bestämma sig. Det fick han. Jag är ju inte den som är den…

Skönt att gå hem över helgen med en bra magkänsla och typ tio kilo aggressioner lättare än i morse! Undrar om man kan äta lite extra i helgen då?.