Idag har jag varit ute och marschat för att bedöma en lektion, en del av mitt jobb. Detta innebär, för er som inte är militärer, att man går en sträcka (ofta ganska lång) i samlad trupp med lättare eller tyngre packning. Tempot som ska hållas finns uppstyrt i en bok och det handlar om ett visst antal steg i minuten. Hur som helst, med hänsyn till min graviditet, tog jag inte med särskilt tung packning, utan endast ett par kilo. Vi marschade i tre timmar och tempot var till en början ganska högt, men överkomligt. Tyvärr småpratade soldaterna lite mycket, vilket vi ju alla vet betyder att tempot är på tok för lågt.., så befälet (som inte var jag) bestämde sig för att öka hastigheten. Inte bara lite. Utan mycket!

Jag hängde på så gott jag kunde, vilket innebar i precis samma hastighet som alla andra, icke gravida 20-åriga killar. Efter ungefär 2,5 timmar började det bli riktigt jobbigt att trampa och halka runt i snömodden med sjukt stark motvind och allt horisontellt snöande. Plötsligt fick det här med uppnäsa en helt ny innebörd för mig, då det praktiskt taget snöade rakt in, upp i min näsa! Jag var riktigt trött och började känna mig skakig och kallsvettig, så som jag inbillar mig att diabetiker känner när de saknar insulin. Men vad skulle jag göra åt det? Att bryta finns liksom inte som valbar knapp att trycka på i min hjärna, efter alla prestationsinriktade år i detta utmanande yrke! Men så har jag ju aldrig varit gravid innan heller…

Efter tre timmar var vi nästan framme vid vårt slutmål och jag tog mig själv i kragen och sa till killen som gick bredvid mig att jag inte mådde särskilt bra så att jag viker av här, så ses vi inne sen. Jag såg den gröna masken av soldaterna på rad försvinna bort över krönet och med ens kände jag hur alla krafter bara rann ur mig. Kändes som att jag inte hade en gnutta ork kvar, men var fortfarande 400 meter bort från närmaste hus. Nu vet ju alla att när man tror att kroppen är död, så har man 70% kvar att ge… Fast nu kändes det som att militärbebisen slukade upp 50% av dem, så på resterande 20% tog jag mig stapplande bort mot stabshuset (där alla höga chefer sitter).

På vägen dit mötte jag tuff-bästis som var sjukt stressad till frissan, men som stannade upp och tittade med stora oroliga ögon på mig och sa att du ser ut att typ dö snart, vad har hänt? Har du något ätbart, undrade jag och tuff-bästis gav mig ett sockerfritt tuggummi som var det enda hon hade. Jag staplade vidare och nådde tillslut stabshuset. Väl där skulle jag upp tre våningar. Via trappor (inga handikappade arbetar i Försvarsmakten, så vi har liksom inga hissar. Inte många gravida jobbar där heller, för den delen…) Jag fick sätta mig och vila i trappen tre gånger för att orka ta mig upp till mitt mål: Höga chefernas fikarum! De har alltid den finaste frukten, typ vindruvor och annat sött, som jag var tvungen att få i mig nu. Jätte-nu!

Jag stapplade ensam in i det tomma chefs-fikarummet och kastade mig, med de sista krafterna jag hade kvar, över en bit kardemummafläta med pärlsocker på. Där efter tryckte jag ner en banan och ett päron i ilfart och fortsatte med müssli från ett paket jag hittade i en hylla. Men det räckte inte. Jag var fortfarande darrig och yr och kollade därför in i kylen. Där stod en fruktyoggi, sprängfylld med socker såklart, och jag hällde i mig ett par deciliter. Först nu mådde jag bättre!

Med något dåligt samvete men på betydligt stadigare ben gick jag sedan raka vägen in på jätte-chefens tjänsterum och erkände mina synder, om han (såklart är det en Han) möjligtvis skulle råka höra nåt ramaskri dagen därpå när någon upptäcker att halva yoggin är slut. För någons var den ju. Inte min. Han tyckte att jag skulle åka hem och efter ett tag kom militärpappan och hämtade mig.

Nu har jag så evinnerligt ont i magen. I livmodern, där militärbebisen ligger. Så fort jag rör mig bara minsta millimeter så känns det som att jag ska gå sönder! Fast jag har känt att militärbebisen rör sig där inne. Då blev jag lite lugnare i alla fall. Aldrig mer, säger jag bara!

Aldrig mer att jag pressar mig själv så hårt bara för att det är vardag för mig att göra det. Inte för ett jobb. I så fall får jag väl jobba med något annat! Aldrig mer utsätta mig och militärbebisen för detta! Men det är så svårt. Jag gör det så ofta. Flera gånger i veckan. På jobbet. När jag tränar. När jag tävlar med mig själv. Att klara. Att övervinna. Att bevisa. Att få vara med. Att bli accepterad. Men nu är jag gravid. Då spelar man på helt andra premisser. Jag förstår det.

Nu.

Urk, vad jag inte längtar efter att komma tillbaka till jobbet igen efter dessa tre veckors julledighet. Jag har helt enkelt ångest. Inte vanlig jobbångest att allt är trist eller vad det nu kan vara, utan klädångest. Min mage spänner nu så att jag inte kan använda vanliga byxor längre, så här har jag struttat runt i mysbrallor och mammabyxor hela julen, vilket innebär att jag måste fortsätta med detta även på jobbet om en vecka, då magen troligen spänner ännu mer.

På mitt arbete har vi arbetskläder, i form av uniform och den är, precis som vanliga kläder, såklart inte anpassad att kunna gå gravid i. Men, hör och häpna, vi har faktiskt en speciell mamma-uniform med plats för magen! Så innan julledigheten startade var jag på förrådet för att beställa en sådan, så jag skulle kunna jobba precis som vanligt även 2010.

Kvinnan på serviceförrådet talade uppriktigt om för mig att den uniform jag kom för att hämta ut var en beställningsvara och kunde ta ett tag innan den kom hem. Så, under väntetiden som kunde ta månader (!), för att slippa gå utan byxor, bestämde jag mig för att byta in mina vanliga uniformsbyxor till någon storlek större. Det borde fungera ett tag, tänkte jag optimistiskt.

Såklart är storlekarna inte desamma som i vanliga kläder, så det tog ett tag innan jag äntligen hittade ett par byxor som passade min ständigt växande mage (och rumpa!). Men. Eftersom vi inte är särskilt många kvinnor i Försvarsmakten, så var även de en beställningsvara. Förhoppningsvis var väntetiden bara ett par veckor. Kvinnan på förrådet erbjöd mig att låna ett par herrbyxor så länge. Snällt. Jag provade, utan den minsta tanke på att jag kanske inte alls ville gå runt i herrbyxor igen. För det var nämligen inte så länge sedan det kom ut uniform i damstorlekar i Försvarsmakten, så den mesta av tiden gick vi alla runt i kläder anpassade för män. Mer om det en annan gång, här finns mängder att skriva!

Hur som helst satt herrbyxorna förskräckligt! Både fult och obekvämt på min numer extremt kvinnliga kropp. De satt tight över höfterna, men hängde i rumpan och framtill fick jag plats med ett mycket stort paket, för att inte säga en hel julklappssäck! Och där ska man stå framför truppen och se seriös ut! Det går ju inte, det förstår vem som helst.

Jag gick ut från provrummet med herrbyxorna på till den väntande expediten som tittade frågande på mig. Jag utbrast ”Såhär kan jag ju inte gå runt, jag ser ju ännu värre ut såhär”. Det hade kommit in en ganska högt uppsatt äldre officer i lokalen som hörde mitt uttalande och han kontrade med ”Ännu värre? Det var ju bra självförtroende den unga damen hade!” Jag, som redan var störtless på det dåliga sortimentet, på att vara kvinna och att vara gravid – i Försvarsmakten, snäste snabbt tillbaka ”Prova ni själv att gå i damkläder i ett par år, så kan vi se hur ert självförtroende är efter det!” (Som ni märker är jag inte särskilt grad-kåt och just nu orkade jag faktiskt inte bry mig).

Tillbaka i provhytten drog jag en snabb resumé för mig själv av vad jag varit med om och vad jag egentligen stod för. Var det viktigast för mig att vara alla tillags, att gå runt i herrkläder för att följa reglerna eller var det viktigare att behålla min värdighet och respekt för mig själv. Det sistnämnda vann. Gött! Jag beslutade mig för att gå civilklädd tills dess att mina byxor var levererade och hade någon någonting att säga om det, så fick jag väl ta det då helt enkelt.

Och det var det ju. Såklart!

”Ska inte du hålla lektion nu? Frågade Förlegadechefen mig där jag stod i min civila utstyrsel med en turkos halsduk som pricken över i:et. ”Jo, jag är på väg dit nu”, sa jag och började gå. ”Men, ska du hålla lektion sådär”, utbrast han både nedlåtande och frågande på samma gång. ”Syftar du på min piffiga halsduk”, frågade jag i farten och han svarade ”Ja, bland annat”. Jag gick tillbaka mot honom och sa, utan att tveka och med glimten i ögat, som det var (nästan).

”Såhär ligger det till: Jag har blivit så tjock att jag  inte kan ha min uniform längre. Jag har varit på förrådet och beställt en ny, men det tar ett tag innan den kommer. Så jag blev faktiskt erbjuden att låna ett par herrbyxor så länge, men då tänkte jag: Hade Förlegadechefen gått i dambyxor i ett par veckor i väntan på sina egna och jag kom snabbt fram till svaret att du inte hade det. Och då tänkte jag att jag bannemej går i civila kläder tills mina nya kommer”. Jag sträckte på mig och tittade med fast blick på honom. Då sa han efter några sekunders tystnad ”Det tycker jag verkligen att du gjorde rätt i” sen skrattade han lite nervöst, men verkade faktiskt uppriktigt road.

Så nu har jag lagt ribban och gubbarna accepterar att jag går civilklädd tills mina kläder anländer, de kommenterar i alla fall inte min outfit så jag hör det. Ändå har jag ångest för att komma tillbaka till jobbet om en vecka. Mest för att om min nya uniform har kommit, så förstår jag ju att den i alla fall inte kommer att vara lagom längre, den heller. Det är då fem veckor sedan jag beställde den på förrådet. Och på fem veckor i en graviditet händer det en hel del med kroppen, speciellt över jul.

Så, om jag spånar framåt i 2010 kan jag se mig själv i civila kläder tills vår någon gång. Jag spår även att det finns många som kommer att reta upp sig på detta, att jag kommer få oräkneliga kommentarer om min högst opassande klädsel och att jag själv kommer att bli road men tillslut urless och mycket uppretad. Jag spår även att jag kommer att ställa till med ett jäkla liv och kräva fram att uniformer anpassade för gravida kvinnor finns tillgängliga på förbanden. Vidare ser jag att detta i sig kommer att reta upp en mängd gubbar, som inte blir det minsta roade utan tycker att vi ska lägga pengarna och energin på något viktigare än gravida officerare.

Jag ser fram emot 2010!