Igår när jag hämtade Elise på förskolan vid halv fem möttes jag av en fröken i 40-årsåldern som jag inte träffat på så mycket förut. Hon berättade att Elise hade sovit 45 min på förmiddagen, ätit lunch och sedan somnat två timmar till mellan 12.00-14.00. Och nu håller hon på att somna igen!

Jag förklarade att Elise inte sovit så bra under nätterna i helgen men att hon i övrigt varit pigg och glad, så kanske var det därför? Fröken påpekade att Elise rosslar mycket i luftrören och att det kanske gör sitt till för att hon blir extra trött. Annars har det fungerat bra idag eller, undrade jag för att byta samtalsämne för det hela kändes lite märkligt. Ja, om man går runt och BÄR på henne hela tiden ja, var frökens svar, snorkligt och dömande. Och du som har varit så pigg hela helgen, sa jag till Elise. Ja, men Frida, det är ju en himla skillnad på att vara hemma och att vara på förskolan!

Jag blev lite ställd. Vad menar hon? Vad är hon ute efter? Av hennes tonfall att döma hade i alla fall inte jag en trevlig konversation. Försöker du säga att jag ska stanna hemma med henne, sa jag till fröken? Nej, nej, nej… Vi ringer om vi känner att hon inte klarar av det här. Så bra då, sa jag och gick hem.

Vid lämning idag var det en annan fröken i samma ålder och hon började också prata om att Elise var lite trött. Hon är ju liten och lämnas tidigt, menade fröken, så vi får ju lägga henne en stund på förmiddagen ibland. Jaha, sa jag, fungerar det för er eller stör det verksamheten? Men, nej, det fungerade bra. Fast hon är ju trött och lite rosslig, fortsatte hon…

Nu fick jag nog! Vet du, sa jag? Jag fick lite vibbar om det här igår, men jag förstår inte vad ni vill. Jag arbetar med enbart män och är van vid raka rör. Jag har svårt för det här kvinnliga inlindandet av budskap. Jag räknar med att om ni anser att Elise inte bör vara här för att hon är för dålig eller trött, så säger ni det till mig rakt ut!

Fröken log och fnissade lite men sa inget. Jag sa till henne att det är väldigt svårt för mig att avgöra hemma om Elise är pigg eller pigg och att jag litar helt på deras omdöme om det senare visar sig att jag missbedömt. Så jag undrar: Ska jag vara hemma med henne idag istället, tycker du? Oh, nej, nej, nej, nej!! Vi ringer till dig om vi bedömer att hon inte orkar.

Vad bra. Tack då!

Då sätter jag på mig mina mjuka och tjocka Hello kitty- strumpor innan jag stoppar ner fötterna i kängorna. Lite busigt sådär!
Vad gör du när ingen ser på?

… lagom till jobbet imogron. Eller?.

Skicka mig ett mejl till: militarmamman@gmail.com. Berätta vem du är så kanske du får det hemliga ordet.

Den mycket sällsynta arten har tydligen skymtats på ikea.

Känner att jag ligger lite efter här på bloggen. Jag vill ju så gärna skriva om allt vi gjort och hur vi haft det men det har bara inte hunnits med. Jag har dock för avsikt att skriva och lägga upp bilder på våra små äventyr, bara så ni vet, ni som är intresserade.

Igår när vi var på en fest med mestadels Militärpappans arbetskamrater så uppkom en diskussion som gjorde mig lite uppretad och störd. Som den obekväma människa jag är gav jag självklart min syn på saken, men bara en stund, sen kände jag att jag liksom inte skulle komma någonstans ändå, så jag lade ner.

Diskussionen handlade om förskolor och de som jobbar där. En man undrade vad skillnaden mellan dagis och förskola var och fick förklat för sig att det var samma sak, att dagis numera heter förskola. Han tyckte uppenbarligen att detta var jättelöjligt och uttryckte tydligt sin irritation över denna, för honom, nya information. ”Va fan, det är ju helt sjukt det är ju ett jävla dagis med dagisfröknar, vad då förskola…”

Själv säger jag ofta dagis av ren rutin och har flera vänner som arbetar inom förskolan som säger att de inte alls bryr sig vilket ord man använder. Det som störde mig i denne mans sätt att uttrycka sig om förskolan var att hans ton lät så nedvärderande. Ingen annan verkade bry sig och såklart var jag tvungen att ge mannen lite perspektiv: ”Fast de som arbetar på förskolan är pedagoger och har läst 3,5 år på universitetet, det kan man ju ha i beaktande”, sa jag till honom. Han höjde ögonbrynen och förklarade att han tyckte att det var helt sinnessjukt att folk behövde utbildning för att passa barn. Ja, det var i alla fall så jag uppfattade det hela.

Jag kände att det var dött lopp. Jag orkade inte mer. Ville inte göra mig ovän med vänner som inte är mina. Ville inte slösa energi på en diskussion om saker som för mig är självklara. Ville inte prata mer med en människa till synes utan varken insikt, utbildning eller empatisk förmåga. Jag gick.

Det som störde mig mest var undertonen i hans åsikter. Undertonen så som jag tolkade den. I mina öron lät det ungefär som att folk (oftast kvinnor) som arbetar inom förskola är lägre stående varelser än honom själv, deras arbete är inte viktigt, inte värdigt. Vem som helst kan väl förvara ett barn om dagarna medan han själv går till sitt urviktiga arbete som i längden går ut på att försvara vårt land. Ett viktigt arbete. Utan en endaste högskolepoäng i bagaget är hans arbete ändå så mycket mera värt. Vad är det för en människosyn? Hur kan man nedvärdera andra på det sättet, öppet och ingen säger emot. Nästan ingen. Orkar de inte, bryr de sig inte eller tycker de likadant?

Han ska själv strax skola in sitt första barn på förskolan.

Jag har hittat en (för mig) ny blogg. En pappablogg. Ja, ni läste rätt! Jag är helt fast, den är fantastiskt rolig och underhållande!

Pappan Hasse skriver under rubriken ”Åh nej, ännu en jävla pappablogg”.  

LÄS, LÄS, LÄS!!!