Jag har känt att jag har slagit i knät eller nåt de senaste dagarna men inte hunnit fundera mer över det. Nyss tog jag mig tid att titta efter… och fick genast lite ondare!
Allvarligt. Vad fan har jag gjort?!
Missfärgat
1
Category Archives: Typiskt mig
Rutiner och renovering
Det är mycket viktigt att pussa alla godnatt innan läggdags!
Vi har ägnat hela dagen åt IKEA och kom nyss innanför dörren. Det tar på krafterna att shoppa möbler och piff! Elise sov bara en timme i vagnen och jag var därför övertygad om att hon skulle somna i bilen på vägen hem. Vi har nio mil enkel väg och idag körde vi med släp så det tog lite extra tid. Hon var riktigt trött och stundtals mycket gnällig men hon ville inte riktigt sova. När vi bara hade fyra mil kvar gjorde jag istället allt för att hålla henne vaken och mina lekar, sagor och sånger gick hem och hon höll sig vaken. Bra! Nu är klockan strax halv sju och hon ligger i sin säng på väg att somna.
Struktur- och kontrollfreak som jag är, har vi haft mycket rutiner redan från att Elise var en månad gammal. Jag struntar i hur andra gör men för oss har det fungerat utmärkt! Såklart har rutinerna ändrats med tiden men det har alltid funnits en tanke med att hon får mat vissa tider och sover andra. Jag vet att långt ifrån alla tycker om att ha det såhär och jag får ofta kommentarer från dem att det måste vara tråkigt, inrutat, inte finnas plats för spontanitet och framförallt svårt att leva som vi gör. För mig låter det otroligt stressande att bara låta barnet somna lite närsom, äta när det verkar hungrigt och till detta ofta vara uppe en hel del på nätterna. Det är ingenting för mig och jag är glad att Elise svarade snabbt på våra rutiner och verkar gilla dem.
Eftersom jag alltid vet i förväg precis när hon blir trött, hungrig och mer eller mindre vild kan jag planera in mina aktiviteter efter det och alltid vara förberedd, oavsett var jag är. Hon äter och sover på bestämda tider och det gör att jag vet till exempel när det inte lämpar sig att gå långpromenad med henne i vagnen och jag vet också när det är optimalt att göra det. På detta sätt är hon nästan alltid utvilad och glad och det mår vi alla bäst av! Om vi är bortbjudna vet jag också hur jag ska göra för att få henne att vara vaken (och glad) längre om jag skulle vilja det. Hoppas nästa barn med gillar rutiner!
På IKEA skulle vi köpa en garderob men det slutade inte där, som ni säkert förstår… Vi ska ju flytta om i sovrummen uppe och samtidigt renovera lite så vi bestämde oss där och då att köpa allt, ja eller nästan i alla fall, som vi behöver i den omflytten. Det blev en säng till Elise, en bokhylla, garderoben till vårt sovrum, ett litet bord med stolar till Elise och så tillbehör och piff till det. Men vi glömde värmeljus! Hur är det möjligt?!
Elise ska flytta in i gästrummet som i sin tur ska flytta in i min garderob (som är en walk in closet) som ska in i ett garderobssystem i vårt sovrum. Militärbebisen ska få Elises rum. Vi ska lägga nytt golv i gästrummet och måla väggarna där samt tapetsera en av dem. Även fönstret ska målas om för det är brunt nu, som allt annat var i detta hus när vi flyttade in. I Elises rum ska det bara upp en fondtapet men jag ska lägga mycket tid på detaljer, särskilt att göra hennes säng till en mysig plats. Militärbebisens rum ska bredspacklas och målas eller tapetseras, men det kan vänta. Målarfarfar, om du läser detta så vill vi bara passa på att BJUDA IN dig till en rekreationshelg här hos oss i Lyckeby… =) Det går typ tusen gånger fortare och blir en miljon gånger snyggare när han gör just målarjobben!
Över jul är vi lediga tre hela veckor tillsammans och hoppas på att få en del gjort då. Och så kan man ju alltid fixa lite på kvällarna om man vill det. Eller inte.
Även bilen får sig en puss!
Energikick!
Ikväll har vi haft middag på mässen med det kvinnliga nätverket på jobbet. Vi blev hela 24 stycken brudar, vilket jag faktiskt tror är rekord! Ett jättehärligt gäng i alla fall och det gör mig så glad, taggad och fylld av energi!
Imorgon åker Militärpappan till Polen med färjan och blir borta över natten. Facklig kurs heter det visst… Men jag har nog hört ett och annat om det där. Skämt å sido! Hemliga Marie kommer till mig och Elise på middag imorgon efter jobbet och sedan är det fredag. Woho!
Vi har så mycket kul att se fram emot framöver! Vi ska göra om en del här hemma, flytta runt lite rum och renovera en del. Så i helgen åker vi till IKEA för att påbörja de första inköpen – garderober. Nästa helg är det Flottans bal och jag och Militärpappan ska förstås gå. Det blir andra balen som gravid, förra balen var jag i vecka 25 och denna gång blir det i vecka 27, så jag ska bära samma klänning. Självklart ska jag ta bilder och visa här på bloggen den här gången!
Snart närmar sig december och allt vad det innebär med julemys och så vidare. Detta år hoppas jag att min julkänsla infinner sig för förra året fanns den liksom inte. Jag tror att jag var alldeles för fokuserad på Elise och på att vara mamma så jag hann inte tänka på julstämning, så det kändes lite snopet sådär att julafton bara passerade så obemärkt förbi. I år kör vi på med vårt årliga julgodisbak här hemma igen och då brukar vi bjuda in kompisar (och deras hundar) och så bakar vi godis, dricker glögg, lyssnar på julmusik och har allmänt jättetrevligt. I år blir det en hel del barn också så det ska bli extra roligt! Jag håller på med inbjudningskorten nu, för det är så trevligt att få kort i brevlådan, tycker jag.
Nu ska jag kolla in mina favvo-bloggar innan läggdags.
Bryt ihop och kom igen, del två: Kom igen!
Så. Jag är tillbaka! Tusen tack för alla fina och uppmuntrande kommentarer efter mitt ” ihopbryt”… Jag behöver bryta ihop ibland för att komma starkare ut på andra sidan. Just det vet jag inte om jag gjort just den här gången, men något gott förde mitt bryt säkert med sig, tänker jag. Hoppas jag.
Jag har vidtagit åtgärder, det behöver jag alltid göra för att ta mig ur något. Jag skriver listor, planerar, räknar, rensar ur och strukturerar upp och det gör att jag känner mig på spåret igen och redo att köra full fart framåt! Alla har vi våra sätt och för mig handlar det mycket om det jag nyss skrev, struktur och kontroll. Jag kan inte bara glömma och gå vidare, inte utan att ha rensat i alla fall en kökslåda eller bokhylla. Sånt blir jag lugn och glad av, kontrollmänniska som jag är. Någon som känner igen sig?
För att komma på fötter igen har jag sett till att ha en mysig helg med min fina lilla familj och träffat vackra vänner. Jag har även rensat ur mitt nattduksbord, fixat med källsorteringen, piffat almanackan med färger för att lättare få en överblick över veckan, planerat in den kommande veckans träning, handlat mat, gjort matsedel för veckan, rensat undan säsongsskor från hallen som inte längre används, tvättat och hängt tvätt och städat badrumsskåpen. Dessutom har jag konsulterat Lofsan, ni vet hon som är så grym på träning och kost och bett henne kolla igenom min kost och träning för att se vad jag gör för fel. Så nu skriver jag ner precis allt jag stoppar i mig så hon kan kolla på det sen. Så snällt!
För att hålla motivationen uppe så länge, jag tänker att jag får i alla fall registrera en veckas kost, så tänker jag såhär: Jag gör mitt absolut bästa och skärper till mig lite extra med både kost och träning. Jag kan faktiskt klara mig utan den där rutan mörk choklad vissa kvällar, det räcker med en kopp te, för att ta ett exempel. Jag kan gå en liten extra runda med hunden så vinner vi alla på det, så länge jag mår bra och allt känns okej. Är det nu så att min kropp ändå fortsätter att flyga upp i vikt, varje dag(!), så är det ingenting jag kan göra någonting åt.
Det bästa sättet att komma i form efter en graviditet är att träna under graviditeten och det gör jag. Jag förbereder min kropp att på absolut bästa sätt klara av att föda Militärbebisen och att komma i form efter. Och jissus, vilken form jag ska komma i som tvåbarnsmorsa! Om ni bara visste…
PS! Jag tävlar om en PT-timme med nyss nämnda Lofsan. Gör det du också! Gå in på hennes blogg så finns instruktioner där eller se till att GILLA Lofsan på Facebook!
Bryt ihop och kom igen, del ett: Bryt ihop
Fy fan vad jag hatar att min kropp är invaderad av någon annan!! Jag har ingen kontroll och kroppen lever sitt eget liv.
Vågens allt högre siffror flyger förbi i ett hejdundrande tempo allt medan jag tränar som fan och äter, enligt mig, helt okej kost. Vad fan liksom, klart jag blir förbannad, förundrad, förvånad, besviken, ledsen och uppgiven. Vad är problemet?!
Jag ser ut som en jävla flodhäst och hatar min kropp, hatar att klä på mig, hatar att se mig, hatar att vara mig!
Min näsa är igentäppt och jag blir fruktansvärt allergisk så fort jag slår upp ögonen på morgonen, det kliar, det kittlar, snoret rinner, ögonen klibbar igen och jag nyser konstant. Ibland kommer nysningarna oförberett och är kraftiga – då kissar jag ner mig, för jag hinner inte knipa.
Så, nu har jag brutit ihop tillräckligt för idag!
Over and out!
Det verkliga livet
Alfvan och några till skriver om livet så som det faktiskt är, hur tråkigt och oglamoröst det än må vara. Det är visst ett återkommande tema med olika inriktning och idag handlade det om vardagen hemma. Jag hängde på!
Idag har varit en typisk vardags dag, en varje-dag-dag i mitt liv så jag tar den som exempel på verkligt liv här hemma. Dock har Militärpappan varit ledig hela dagen (hela veckan) och det förgyller ju det hela en hel del!
Vaknade av Elise vid 05.30 och min klocka skulle ändå ringa strax därefter så jag gick upp. Jag är ganska morgonpigg men det är ju aldrig jättespännande att just krypa ur sin varma säng på morgonen. Dock fick jag fart av att Elise redan var ute i hallen på övervåningen och på väg ner för trappan… Hjärtat i halsgropen och upp! Jag väcker Militärpappan som sover gott och uppenbarligen inte har störts det minsta av Elises hurra och glada tillrop sedan tio minuter tillbaka, men han snäser åt mig och drar täcket över huvudet. Bara fötterna sticker ut från både täcke och säng, han är ju sådär onödigt lång, fast det ser rätt så roligt ut!
Jag byter blöja på Elise och hon borstar sina tänder och vänder upp och ner på halva badrummet medan jag slänger på mig träningskläderna som jag lagt fram dagen innan. Jag klarar inte av oordning så jag plockar snabbt ihop efter henne och tar med mig henne ner för att göra välling. Elise springer bort till hallen och lutar sig över grinden och ropar på Vackraste hunden som sover i sin säng i källaren. Undra är morgontrött och knorrar lite till svar och gosar in sig lite till i bädden. Eise hör micron pipa färdig och springer hoppandes bort till soffan där hon inväntar vällingflaska och barnprogram.
Nu har jag fem minuter på mig. Om jag åker bil till jobbet så ägnar jag dessa minutrar åt att sminka mig och fixa håret, vilket jag precis brukar hinna, men dagar som idag när jag ska cykla slänger jag i mig lite frukost istället. (Jag äter självklart frukost alla dagar men åker vi bil till jobbet så äter jag när Militärpappan lämnar Elise på förskolan) Jag har redan dukat fram det som går dagen innan, för att det ska gå snabbt och för att jag inte ska få för mig att prioritera bort frukosten! Jag äter och Elise gör mig sällskap genom att bara vilja äta från min tallrik müsli, mitt ägg och dricka mitt vatten. Det tar lite tid… Vid det här laget har jag försökt väcka Militärpappan ett tiotal gånger men han syns inte till och min irritation växer. När jag står påklädd i hallen för att gå ut med hunden kommer han upp och tar hand om Elise. Jag dansar lite för en inte överdrivet glad Militärpappa med Elise i famnen, men jag är glad och pigg och vill gärna dela med mig av min energi!
Jag promenerar en liten sväng, kanske en kvart, med Undra och sätter mig sedan på cykeln till jobbet, elva kilometer enkel väg. Vinden är frisk och jag har musik i öronen – livskvalité! På jobbet tar jag en snabbdusch och byter om till uniform, upp på kontoret och jobba. Innan lunch svirar jag om till träningskläder igen och kör ett pass i gymmet som följs av lunch på låda i lunchrummet med män. Efter lunch håller jag lektion i knappt fyra timmar och sedan plockar jag ihop mitt pick och pack runt halv fem och cyklar hem, trött i benen efter all träning, men turen rensar hjärnan (och min snoriga gravidnäsa).
Väl hemma har Militärpappan lagat middag. Mums! Vi äter hela familjen och förundras över hur fin och stor Elise har blivit (under dagen som gått…)! Militärpappan tar disken och jag leker med Elise som är begeistrad över allt i hela världen och vill visa mig precis allt! Idag hade hon fått några djur i plast som hon lät som och la på mig. Efter en massa lek och bus med Elise och Undra tappar jag upp ett bad till Elise och medan hon sitter där städar jag toaletten. Elise får på sig pyjamas och vi busar lite till innan kvällsvällingen i samma soffa och framför samma tv-program som under morgonrutinen. Militärpappan lägger Elise hennes säng och sjunger trollmors visa, säger godnatt och lämnar rummet. Hon gnäller lite, pratar lite och ibland leker lite innan det blir tyst från hennes rum.
Jag plockar undan i huset och lägger fram kläder till morgonen därpå, både till Elise och mig själv, packar väskan och kollar almanackan en sista gång. Det är nu jag borde gå långpromenad med hunden och det inträffar ofta men inte ikväll, jag är för trött, mitt järnvärde är lågt, så det får vara. Militärpappan kissar hunden och fixar nåt i garaget och jag slår mig ner i soffan med datorn i knät för att läsa bloggar. Efter en stund sitter vi här båda två, i var sin ende och jag kollar på datorn och han in i tv:n. Det verkliga livet… Tills jag går och lägger mig, runt tio-tiden.
Det verkliga livet, helt oglamoröst och alldeles vanligt, antar jag?. Och så pratar vi lite om helgen där mellan bloggarna och tv-programmen och längtar efter allt vi ska hinna då, när den långa helgen kommer. Och den här veckan blir det en längre helg för jag ska ta ledigt på fredag så vi kan vara hemma hela familjen!
Hur är era vardagligaste dagar?
Glad och tacksam (och lite kåt)
En effektiv och skön söndag lider mot sitt slut och vi har verkligen fått saker gjorda idag! Såklart är kvinnan i mitt liv, Tuffbästis, involverad. Hon och hennes Snygga kille kom hit strax efter klockan tio i förmiddags för att vara effektiva tillsammans med oss, helt galet gulligt!
För att spä på det här med könsrollerna lite så… Männen var ute i trädgården och körde ved, klippte gräs, räfsade fallfrukt och skruvade isär utemöblerna medan Tuffbästis och jag gick promenad med Vackraste hunden och Elise, lekte i lekparker, matade, fixade fika, vek ihop sjuka mängder tvätt, sorterade tre års förlorade strumpor och dammsög huset.
Eftersom jag gick upp med Elise strax innan sju i morse och satte mig ner först nu, har jag även hunnit med att dammtorka hela huset, plockan undan överallt, baka bröd, städa min upp och nedvända garderob, tvättat och hängt mer tvätt, badat Elise samt städat toaletterna och Militärpappan har lagat mat. Nu är det inte mycket kvar att stryka på min att-göra-lista och det känns så otroligt befriande!
Imorgon är även Bästa kollegan tillbaka på jobbet och jag är inte längre ensam där, schemat börjar lugna ner sig och jag hinner träna på arbetstid, som jag är beordrad, men ändå fått prioritera bort för att få ihop allt den senaste tiden. Militärpappan jobbar ovanligt vanligt och kommer hem nästan alla kvällar hela veckan och är sedan ledig hela veckan därpå. Underbara liv!
Imorgon ska vi på ultraljud med Överläkaren för att kolla att flödet i navelsträngen är bra och senare på eftermiddagen är det dags för utvecklingssamtal med Elise på förskolan. Spännande!
Jag är så otroligt tacksam över att jag har så fina vänner och en underbar liten familj! Tack alla för att i finns! Nu ska jag planera veckans träning, aktiviteter, hundpromenader, matsedel, plugg och jobb. Jag går ju igång på det där, ni vet!
Världens finaste raggsockor hade Tuffbästis med sig till Elise idag. Hon har stickat dem själv, såklart! De rosa har till och med halkskydd. Supersöta och Elise älskade dem!
VAB-dagar
Elise älskar för närvarande att leka med magneter. Hon staplar alla på varandra och sätter fast de överallt i huset där de fastnar. Hon kan hålla på i en timme utan problem!
Elise hostade ganska mycket natten till idag och vaknade och var ledsen många gånger så vi beslutade att vara hemma med henne idag. Så var det det där, att klockan halv sex på morgonen bestämma vem som ska stanna hemma från sitt arbete…
Jag hade föreställt mig, innan Elise ens började på förskolan, att just diskussioner som denna skulle bli väldigt jobbiga och vara en klar källa till konflikt mellan mig och Militärpappan. Vem är minst viktig på sitt jobb? Vem har mest att göra just idag? Vem har möten som man absolut inte kan missa och vem har föredrag, ordergivning eller genomgångar som ingen annan har möjlighet att ta över?
Såklart är Elise viktigast, viktigare än allt det där jag nyss rapade upp, men det kan kanske vara svårt att tänka att jag faktiskt kommer att tänka så, känna så, innan första VAB-dagen är ett faktum. För mig var det så. Mycket på grund av de konflikter vi haft här hemma under våren då vi delade på föräldraledigheten och arbetade båda två. Det gör vi inte om, är vår lärdom, i alla fall inte på det ostrukturerade sätt vi gjorde då. Det var en lösning som inte passade oss helt enkelt.
De dagar då någon av oss stannat hemma med Elise för att hon är sjuk har inte varit någon källa till konflikt för oss. Allt har gått otroligt smidigt och trots att klockan ibland är halv sex på morgonen (och Militärpappan knappt är vid medvetande) har vi lugnt och sakligt berättat för varandra hur våra dagar på våra respektive arbeten ser ut. Oftast har vi beslutat att vara hemma halva dagen var, då har vi båda chans att stöka undan det viktigaste och sedan bytts av vid lunch. Vi har knappt tio minuters bilväg till våra jobb så det passar oss utmärkt att lösa det på detta sätt.
Så gjorde vi även idag. Jag jobbade förmiddag och var hemma med Elise under eftermiddagen och Militärpappan tvärt om. För oss är det bara fördelar med att lösa de VAB-dagar vi kan på detta sätt! Vi har båda mycket energi att vara med en sjuk Elise som oftast är mer krävande just då och vi hinner ”släcka bränder” och ordna det viktigaste på jobbet vilket gör att vi båda blir mindre stressade. En klar vinna/vinna-situation!
Om vi befarar att Elise möjligtvis kommer att bli sjuk inom det närmaste, av någon anledning, bestämmer vi redan innan vilka dagar vem av oss ska vara hemma på. På så sätt slipper vi fundera mer över det och om Elise blir sjuk vet man redan kvällen innan vem som ska vara hemma dagen efter. Alla verkar lösa VAB-frågan olika och jag har hört allt från att det i vissa familjer alltid är ena föräldern som VAB-ar (oftast mamman. Kanske beror på att hon tjänar mindre, vill helst vara hemma eller helt enkelt inte är lika viktig på sitt jobb?) till familjer där de i förväg gjort upp att den ena föräldern VAB-ar måndagar, onsdagar och den andra tisdagar, torsdagar och att de delar på fredagar. Allt för att slippa bråka om vem som är viktigast. Sätten är många. Hur gör ni?
När Elise sov idag under den tiden jag var hemma hann jag rätta en hel hög med tentor som jag annars skulle gjort på jobbet. Bra! När Militärpappan kom hem lagade vi mat och Militärmorfar kom på besök en stund och stannade på middag. Tuffbästis kom förbi en sväng när hon var i krokarna och då hon såg mig försöka dammsuga golvet med en gnällig unge klängandes i benet och en pipig hund springandes runt oss så tog hon över dammsugandet och gick sedan en sväng med hunden. Tack, allra finaste du!
Militärmorfar hade med sig fyra kassar fulla med kläder som en på min mammas jobb hade frågat om jag ville ha. Om jag ville? Vi ärver nästan inga kläder här då både jag och Militärpappan är de första av alla kusiner som har barn. Jag har inte hunnit kolla igenom allt ännu men det var kläder från storlek 50-110 och de jag sett var riktigt fina! Lycka!
Elise går på sin kur med den medicin hon ska ha mot förkylningsastma nu igen och den ska hon få var fjärde timme under dygnets vakna timmar, i fyra dagar. Och så hostmedicin när hon ska sova för natten. Hon hatar verkligen att ta hostmedicin och totalvägrar att dricka den från en sked eller mugg som vissa barn verka tycka om, den är ju så söt. Så vi måste spruta in den i munnen på henne och det är alltid under stora protester då Elise är riktigt ledsen och försöker spotta ut allt, hon gurglar det långt ner i halsen innan hon tillslut tvingas svälja. Lite otäckt, tycker jag, men det går.
Vi har en tålig hund. Elise vill gärna vara nära. Ibland lite för nära, kan jag tycka, men inte Undra!
Undra är oavkortat den i vår familj som får flest pussar av Elise!
Att ligga med Källström
Män och sport. Män och fotboll…
Nyligen kom jag innanför dörren efter en lång dag på jobbet. Jag plockar undan lite och sätter mig tillrätta med datorn i knät i soffan bredvid Militärpappan som kollar på fotboll på TV:n. Allt är ganska tyst och stilla förutom Militärpappans småmuttrande om hur gubbarna på TV:n ska röra sig för att spela bättre fotboll.
Plötsligt flyger den svårt förkylde (läs: lätt snorig) Militärpappan upp från soffan och ut på vardagsrumsgolvet. Denne tvåmetersman med onödigt långa ben utför en segerdans av sällan skådat slag likt en flamingo/giraffkorsning, här mitt framför mig! Knäna dras upp mot hakan, obeskrivligt långa armar flaxar ner husets inredning och allt pryds av ganska så klumpiga glädjeskutt och kvidande lyckoljud från denna onödigt långe, vanligtvis manlige och ganska lugna make.
Men nu är det fotboll och då är det andra sociala normer som gäller.
Kim Källström – Vilken man! När jag förvånad ser upp på Militärpappans dunsande dansljus och flaxande extremiteter slår det mig att han – om har var tvungen – hade kunnat ligga med Källström just nu.
Andra sociala normer gäller. Män som visar känslor, så öppet blottar sin kärlek, glädje eller förtvivlan. Sin kärlek till andra män och deras bedrifter. Är det någon mer gång man ser detta än just under sportevent? Jag är ytterst tveksam.
Och när jag ändå är inne på ämnet Män:
Jag flög till Stockholm för någon vecka sedan och satt inklämd i mitten mellan två bredaxlade, till synes stenhårda män som inte rörde en min på hela resan. Med sammanbitna käkar satt de stirrande rakt fram i sätet framför och såg just lite hårda och orubbliga ut.
Sen serveras frukosten.
Ur de små foliepaketen plockas det ut två väldigt små juicepaket, ett av vardera man. I pillas ett obeskrivligt litet ihopvikbart sugrör och förs mot den till synes stenhårda munnen utan leende.
Och där sitter jag nu, inklämd mellan två bredaxlade, manliga, till synes orubbliga män som suger på varsitt pyttelitet sugrör och försöker se lika normala och hårda ut som innan juicepaketen blev serverade.
Jag kan inte låta bli att småle lite. Det ser, sett ur min knasiga världsvinkel, lite roligt ut och genast blir min dag lite bättre!
Anmärkningsvärt!
En av dagarna Elise låg inlagd på Barnkliniken hände en grej som jag i och för sig inte tänker på så mycket längre men ändå tycker är anmärkningsvärd. Jag hade nyss anlänt med planet från Stockholm och Militärpappan behövde åka hem en sväng för att hämta kläder och vara lite själv, så jag stannande med Elise när han var borta ett par timmar.
Plötsligt börjar Elise hosta väldigt mycket och det verkar inte gå över. Jag ger henne vatten och lugnar henne, men det blir bara värre och jag hör att hon får svårare att andas. En otäck känsla för mig och jag visste inte vad jag skulle göra, visste inte hur Militärpappan blivit tillsagd att hantera situationer som denna, av sjukhuspersonalen. Det slog mig en millisekund att jag kanske borde ringa Miliärpappan för att höra vad de sagt men kom ganska snabbt på att jag var på ett sjukhus och att jag kunde ringa på den röda knappen istället…
Så det gjorde jag, såklart och in kom en, för mig, ny sjuksyrra och undrar vad jag vill. Jag förklarar ganska snabbt att Elise hostar oavbrutet (vilket hon hör) och att hon inte verkar få tillräckligt med luft. Vad ska jag göra? Sjuksyrran tittar ganska oförstående på mig men säger inget och jag tänker att jag kanske lät halvt hysterisk och att det antagligen inte är livsfara, så jag lugnar ner mig och talar om vem jag är och att jag inte varit med på sjukhuset innan utan nyss kommit dit och att jag därför inte vet vad som är sagt om vad som ska göras i situationer som denna. Hon upplyser mig om att hon inte heller vet det, men står kvar utan ansats att varken göra något eller hämta någon annan.
Jag frågar då om det kan vara idé att ge Elise sin medicin, som hon ska ha om först en halvtimme, redan nu? Om den hjälper mot sånthär, för jag vet knappt vad för medicin hon fått. Sjuksyrran tyckte definitivt att vi skulle ge henne medicin och var på väg därifrån. Jag sa att jag måste ha hjälp med det i så fall, för det klarar jag inte ensam och jag vet knappt hur man gör. Hon kommer tillbaka och hjälper mig.
Det är bara det att hon tar en slang från väggen och medan jag håller fast Elise huvud sprutar hon ånga ur slangen mot Elises mun och näsa. Precis innan säger jag att vi fått ut medicin som Elise ska ha och att den ligger i apotekspåsen på sängen, men sjuksyrran säger att vi tar den här från väggen nu. Ja, tänkte jag, nu måste det ju gå snabbt och vi hinner inte fippla med en massa tuber och fix så det låter ju logiskt. När hon är klar med medicineringen lämnar hon rummet men jag tycker inte att Elise blir bättre. Jag ropar efter henne när hon försvinner i korridoren och undrar om Elise inte ska ha en dos till efter en kvart (det var typ det enda jag kom ihåg att de sagt om medicineringen) och om hon kom tillbaka och hjälpte mig igen då? ”Jo, jag kommer senare. Eller någon annan… frivillig!”, svarar hon utan att vända sig om.
Det hela kändes märkligt men ändå lugnande att de skulle komma tillbaka och hjälpa mig, tänkte jag. Efter ungefär fem minuter kommer det in en annan sjuksyrra, som jag sett en gång tidigare, och frågar mig vad som nyss hände. Jag berättar som det var och så frågar hon mig varför vi inte gav Elise sin egen medicin som hon fått utskriven? Jag berättade att jag upplyst den andra sjuksyrran om det men att hon ändå bestämde att vi skulle ge henne av den andra medicinen från väggen.
”Men Elise ska INTE ha det där”, säger hon lite uppskärrat och pekar på väggen och den tub med medicin som Elise nyss fått en dos av.
”Nehe?!”, svarar jag, också uppskärrat, ”Men hon sa ju det”!
”Elise ska INTE ha den medicinen”, fortsätter hon.
”Nej, men nu har hon fått det”, sa jag. ”Vad är det för något då?”
”Jag vet inte”, svarar hon mig och jag blir orolig och ber henne att ta reda på det då. Men hon säger att ingen vet vad det är i den. Jag blir vansinnig!
”Hur i helvete kan ni ha något hängande på väggen som ni inte ens vet vad det innehåller och hur kan ni då ge det till mitt barn?!”, halvskriker jag åt henne. ”Kan det vara något farligt”?
” Jag vet inte.” Blir hennes halvskrikande svar tillbaka. (?!) Jag förklarar tydligt och högljutt för henne att jag skiter i hur hon bär sig åt, men att hon helt enkelt får ta reda på vad som finns i den tuben! Hon blir irriterad men jag märker att hon egentligen är uppskärrad och kanske orolig. ”Fast Elise hade ju fått egen medicin som hon skulle haft”, säger hon då och jag blir ännu mer vansinnig! ”Jag kan ju för fan inte hålla reda på ert jävla sjukhus, det är inte jag som jobbar här, skriker jag åt henne och hon skruvar på sig lite kanske för att hon vet att jag har rätt. Hon säger återigen att det är ingen som vet men att hon ska göra sitt bästa för att få reda på vad det är i den där tuben, men att det egentligen inte går… ”Ta reda på vad ni har gett min dotter”, säger jag och pekar ut henne från rummet.
Precis då kommer Militärpappan in genom dörren och jag stoppar sjuksyrran. Militärpappan berättade för mig när han ringde på natten att hon fått något från väggen ur en tub som i beskrivningen lät som just den, så jag frågar honom om Elise fått medicin från den tuben förut? ”Ja, det har hon”, svarar han. ”Vet du vad den innehåller”, frågar jag och han säger att det är adrenalin. ”Är du helt säker”, frågar jag och det var han. Sjuksyrran pep fram att det i så fall inte är farligt men att hon skulle höra med läkaren innan vi gav henne en andra dos och försvann snabbt från rummet.
”HÄR KOMMER MILITÄRPAPPAN, MIN MAN, HAN SOM STYR SJUKHUSET”! (kände jag för att skrika, men gjorde det inte.)
Sjuksyrran kom tillbaka ganska snart och meddelade att det inte var något farligt och att vi kunde ge henne en andra dos av Elises egna medicin nu. Hon var betydligt lugnare (jag med) och hon sa till mig att jag inte skulle känna någon skuld, det är inte ditt fel. ”Nej, jag vet”, sa jag. ”Till en början kändes det så, men jag måste ju kunna lita på er som arbetar här”. ”Jo, den andra sjuksystern skulle ha kallat på mig, det är jag som har hand om Elise”, sa hon.
”Jaha.”, blir mitt svar.
Slutet gott allting gott. Men hallå!!!!