Tvåtusentio. Mitt sista år under trettio-strecket, sista år som sambo och för sista och första gången har vågen stått på 90 kg +. Förhopningsvis var det även året då jag för sista gången fick livshotande kramper av att föda barn, eller annars också för den delen.
Tvåtusentio. Mitt första år som mamma, första som amma och mitt första år som fru.
Jag skålade i Ramlösa vid tolvslaget och 2010 hade just inletts. Att jag skålar i annat än alkohol är i och för sig väldigt vanligt, men denna nyårsafton var anledningen en annan.
Tillbaka på jobbet efter tre veckors julledigt skulle jag berätta om graviditeten men hade svårt att hitta rätt tillfälle, alla var så stressade och jag kände mig mest tjock. Tillslut fick jag det berättat, liksom i förbifarten och det gick ju bra det med. Ingen dog och världen stannade inte upp för det.
Uniformen stamade allt mer och jag behövde en ny, anpassad till min växande mage men det blev en väldigt omständig procedur som drog ut på tiden. Jag gick civilklädd och fick sura miner och hugg i sidan av gråa gubbar med större mage än min. Tillslut tröttnade jag och lät en kompis som är skräddare sy en mudd på mina byxor och kjol. Jag skickade fakturan till jobbet och den blev betalad utan att någon ifrågasatte.
Jag började gravidyoga, men gjorde allt för att slippa. Lugnanade träning är verkligen ingenting för mig! Jag gick mina promenader med Vackerbästis och Vildhundarna och varje dag bad vi till högre makter för att slippa det fruktansvärt hala och ojämna underlaget och vi lovade varandra att tacka för varje dag det var barmark.
Kadetternas bal närmade sig och det blev tvist om giltlig klädsel. Som kvinna, officer, medmänniska, feminist och jobbig jävel tog jag mig an att försöka få igenom att kvinnliga kadetter skulle få möjlighet att ha balklänning istället för långbyxor och kavaj på balen. Jag hade de flesta mot mig men brydde mig inte. För mig är det viktigt att kämpa för det jag tror på och brinner för. Efter ett fruktansvärt gräl med Förlegadechefen där han kränkte mig till botten, ett pepptalk med min chef och ett bra möte med Skolchefen fick jag mina åsikter framlagda, och emottagna, på ett retoriskt riktigt, proffesionellt och värdigt sätt. Beslutet kom en dag i April och jag fick min vilja igenom. För första gången i historien fick de som ville bära balklänning på just denna skolans kadettbal. (Ja, män fick med klänningsmöjlighet om de önskade för det skulle vara jämlikt sa de höga gubbarna.)
De var några stycken som tackade mig, fler som berömde mig och en hel bunt med trångsynta och förlegade kollegor som vände mig ryggen. Jag hade gjort något som var emot normerna och det gillades inte. Än en gång fick de se den glada, trevliga, ambitiösa, sociala och flexibla tjejen förvandlas till en obekväm, uppstickig, besvärlig bitch med sylvass tunga och stora armbågar. När jag kom in i fikarummet lämnade de flesta och en del slutade att hälsa. Själv längtade jag till min mammaledighet skulle börja.
De flesta andra blev bjudna på den där balen, men inte jag. Konstigt va?! (Det var Förlegadechefen som satt på inbjudningskorten.) Men vad gjorde det? En kadett bjöd med mig som hans baldam och jag kom till kadettbalen som garvid i vecka 29 och hade en fantastisk kväll!
I slutet av april deltog jag i ett Triathlonlopp som jobbet anordnade och var då gravid i vecka 31. En spännande upplevelse både för mig, mina medtävlande och för de som bara tittade på!
Någon gång mot slutet av Maj blev jag inlagd på sjukhus grund av min havandeskapsförgiftning och åkte lite in och ut på sjukhuset. En helg fick jag komma hem och gifta mig. Det var ju bra! Vi hade en trevlig fest med de närmaste 30 personerna i våra liv och jag fick en jättefin ring med stenar att pryda mitt alltför svullna ringfinger med.
Någon gång i Juni blev jag inlagd på lasarettet med löftet att jag minsann inte skulle bli utsläppt förrän mitt barn var fött. Och så blev det. Jag blev igångsatt dagen innan beräknad förlossning och efter en ganska tuff, långdragen och komplicerad förlossning på tre dygn ploppade hon äntligen ut ur mig, världens finaste flicka! Efteråt följde lite livshotande kramer på mig och en låsning av min höft. Men här sitter jag, så det var inte så farligt visst. Bra det, för jag hade tänkt göra om det!
Efter den 7 Juli är det mest tomt i min kalender men desto mer står att läsa här i bloggen. Mina dagar sedan dess har jag tillbringat med Elise. Först var Militärpappan hemma i en månad och vi var en riktig familj, sen åkte han till Halmstad och var borta i veckorna och hemma på helgerna i fyra månader och vi var en oriktig familj. I början av December kom han tillbaka hem och så levde vi lyckliga i alla våra dagar! Typ.
När jag läser detta undrar jag hur jag hittade tiöö din blogg, men kommer inte ihåg. Men jag är så glad att jag får läsa om er!!
Hehe, snacka om girlpower!! Wow, du är verkligen stark. Jag ska försöka bli lite mer som du tror jag!
Wow, vilket år!
har alltid varit en liten illbatting i dig frida, men tror det är nyttigt både för sig själ (även om man kan bli trött på det själv) och för omgivningen( även om de också tröttnar på en ibland =)
Sluta aldrig ifrågasätta, sluta aldrig ha åsikter, sluta aldrig stå för din övertygelse, sluta aldrig vara den du är! För som du själv sa – ”Var dig själv, alla andra är ju upptagna”!
Åh, tack chefen! Fatta att detta ÄR min chef, IRL. Jag är lyckligt lottad!