Idag tog jag sovmorgon. Till kvart i åtta. Fick lite panik när jag vaknade så sent och kände en uns av stress… Men vid klockan nio var dagens alla sysslor alla redan avklarade. Så blev det med den stressen.

En ny läkare var här inne idag. En kvinna. Hon pratade om att de skulle försöka leta rätt på min livmodertapp idag igen. En barnmorska gjorde ett tappert försök i måndags, för man vill se hur pass mogen den är. Den var då bakåtböjd och helt sluten. Det kändes ungefär som om hela hennes underarm var inuti mig, men inte hjälpte det.

Idag kände de igen, eller grävde lite för att vara mer precis… Oj, nu känner jag på bebisens huvud, hör jag någonstans där nedanför jättemagen. Det finns alltså en bebis inuti mig! Om nu barnmorskan når till huvudet genom att gräva i mig med bara sin underarm – hur svårt kan det då vara att få ut den? Bebisen alltså, inte underarmen – för den är ute nu, tack och lov! Visst lät jag tuff som en bandyboll nu?! Barnmorskan var i alla fall imponerad av min smärttröskel. Känns tryggt för mig. Jag inbillar ju mig att ingenting gör ont och det funkar faktiskt! Än så länge… så är smärta en högre form av njutning. Undrar hur länge det håller i sig?

Jag tycker att jag fick allt förklarat för mig av barnmorskan, men när jag sen skulle återberätta för Militärpappan så kom jag inte ihåg hur det låg till. Eller hade jag glömt fråga något viktigt? Jag blir så trött på mig själv! Vad jag minns så fick hon i alla fall tag i livmodertappen, men hon kunde inte stoppa in ett finger i den, så den var ganska omogen fortfarande. Dock var den mjukare än här om dagen. Alltid något! Eftersom jag började blöda fick jag en binda lagom en brontosaurius! Ärligt talat: Hur ska man kunna gå med en sån mellan benen?

Den kvinnliga läkaren i morse talade om för mig att om min livmodertapp inte är mogen på fredag, så kan man tänka sig att skjuta upp igångsättningen ett par dagar. De kollar såklart på mina värden och väger fördelar mot nackdelar innan nåt beslut tas på fredag.

Idag är det onsdag.