Idag nådde kampanjen #metoo även Försvarsmakten. Äntligen. Vi är många som väntat på det oundvikliga i det och jag ser med stor spänning, förundran och viss förfäran på vart kampanjen kommer föras.

Självklart har även många kvinnor i Försvarsmakten genom åren blivit sexuellt trakasserade, liksom i övriga samhället. Det är ingen hemlighet. Försvarsmakten är en av Sveriges mest mansdominerade arbetsplatser och speglar även samhället i frågor som kampanjen #Metoo lyft upp.

Aftonbladet har idag gått ut med statistik från Försvarsmaktens årliga medarbetarundersökning, FM VIND, där det framgår att mer än var tionde kvinna i Försvarsmakten känner sig kränkt. Det framgår dock inte hur stor del som består av sexuella trakasserier för en sådan uppföljning finns inte i Försvarsmakten. Och där måste jag ställa mig kritisk till min egen organisation. Om vi inte kartlägger problemen, som vi vet finns, hur ska vi då kunna bli bättre? För bättre vill vi bli, det står att läsa i alla likabehandlingsplaner inom organisationen och på Försvarsmaktens egen hemsida på nätet.

Jag tänker inte ens gå in på att det här inte gäller alla män… men jag vill vara tydlig med att jag nära på dagligen möter män i min organisation som inte ser att kränkningar mot kvinnor pågår, inte tror på att sexuella trakasserier finns, utan förlitar sig på ett system skapat av män för män och verkar tro att en tydlig policy ska räcka. Här har Metoo-kampanjen varit ett mycket effektivt redskap för många kvinnors röst och jag är stolt över att så många kvinnor väljer att delta. Stolt. Inte förvånad, inte det minsta. Det här pratar vi kvinnor om hela tiden och det är på tiden att världen förstår. Det är även på tiden att fler människor i Försvarsmakten får veta hur det ligger till i organisationen.

Den statistik som finns att tillgå är de fall som nått Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Enligt Aftonbladet ser den statistiken ut som följande:
2016 avgjordes tre fall. Ett skrevs av. De två andra ledde till varning respektive fem dagars löneavdrag. 2015 fanns inget som rörde sexuella trakasserier eller liknande. 2014 skrevs ett fall av. Samma fall åtalsanmäldes – och lades ner.

För att något ska hända behöver det alltså till en regelrätt anmälan. Och många män frågar sig varför det inte görs. Varför anmäler hon inte bara? Utifrån mitt perspektiv är det här i problemet ligger. Kvinnorna vågar i allmänhet inte anmäla. Och det förstår jag. Jag är en av dem. Jag har också utsatts för sexuella trakasserier inom Försvarsmakten, upprepade gånger. Och när inte ens jag som 36-årig, stark feminist med hög integritet och ständig pådrivare inom jämställdhetsområdet väljer att anmäla, då kan jag verkligen förstå att t.ex. en mycket yngre kvinnlig kollega som utsätts för något liknande, inte gör det!

Kvinnorna väger för- och nackdelar med att göra en anmälan, men kommer snabbt fram till att det inte kommer att löna sig. Tvärt om riskerar de en hel del själva, och med största sannolikhet kommer de att förlora mest på det i förlängningen. Otaliga är de kvinnor inom Försvarsmakten som vittnar om detta i samtal kvinnor emellan. Utan någon som helst överdrift har jag minst hört hundra sådana historier.

I båda mina senaste studier om kvinnor i Försvarsmakten framkommer att det finns en ”ryggdunkarkultur” bland männen i Försvarsmakten som kvinnorna inte upplever sig vara en del av. Hon riskerar alltså, i en av Sveriges mest mansdominerade organisationer, att inte bli trodd på. Eller, som flera andra berättelser vittnar om, i bland annat Aftonbladet, att stå ensam. Att stå ensam i en profession är gruppen är en förutsättning, men ingen självklarhet att vara del i, är en omöjlig balansgång.

Så, det är inte bara att anmäla. Kloka män måste släppa mindre kloka mäns ryggar.  Kvinnor måste hålla ihop och samarbeta. Samtliga måste våga se vad som händer, lyfta och ta ställning. Chefer måste ta sitt jävla ansvar! Vi har en mycket bra Överbefälhavare, Micael Bydén, som uppfattat signalerna och tillsammans kan vi göra skillnad. Även i Försvarsmakten.